Marions blogg

Kvällspromenad med Micke och Saffran och allt runt om oss är grönt, grönt, grönt och skönt, skönt, skönt. Stora delar av lovet ligger framför mig med några planerade dagar och många utan en enda plan.

Det är något speciellt att arbeta med unga hästar. De lär snabbt, är lätta att forma och man förvånas över hur enkelt saker som man trott skulle blir svåra är.

Igår körde vi Ala med släpa och hade Froste i grimskaft bredvid. Han är en känslig fölunge, reagerar mer än någon av de andra jag haft, men på ett bra sätt. En känslig häst är inte en dålig sak, tvärtom, men det kräver att man hanterar dem därefter.

Froste fick först gå bakom mamma, tyckte det var skitäckligt med allt skrapande. Kom på efterkälke och var avvaktande. jag och Ala och Peter (som var inhyrd som nödbroms) väntade in dem och tog några få steg i taget. Efter en ganska ort stund insåg han att det var läskigt med inte farligt och kunde då gå hem bredvid mamma. Ett öra på skrapandet förvisso, men han gick där. Duktig plutt!



Foto: Peter Ekvall.

Japp, jag har ridit barbacka i de brallorna om du undrar...

Har jag nånsin berättat att jag har världens finaste häst?

Hon må vara lite ur form, sakna lite muskler över ryggen, vara lite tunn och ha ganska stora spår kvar av en fölmage, men hon är och förblir världens finaste.

I sommar ska jag gå 10 000 steg varje dag, det är bara så. Undantag kommer att komma, men målet är 10 000 steg om dagen och jag hoppas kunna öka med 1000 steg för varje ny månad.

Lilla svängen är en bra början, några tillfällen om dagen. Saffran är med. Trevlig runda med en blandning av skogsstig, mindre grusvägar och en kort bit asfalt. Går man den "långa" vägen är det ungefär två och en halv kilometer.

Rundan i sig bjuder på en del natur och djur. Det bor en ekorre vid udden, vi har en råbock som uppehåller sig runtomkring oss, hägern kan man få se om man har tur och har man riktig tur kan man se havsörn. Ibland får man nöja sig med spåren efter honom. Jag tror det kan vara vad som syns på bilden, men man vet ju aldrig...

Jag tänkte dela en bild om dagen från våra 10 000-stegrundor på Instagram. Vill man följa med där letar man reda på marion_j_b eller så söker man på taggen 10000steg.

Vi hade midsommarfest hos oss igår. Många var vi och kul var det. Tack alla som var med och sköt luftpistol. plockade ihop träns, byggde lego, kastade hästsko och spelade kubb och grattis till "Strandraggarna" som plockade hem förstapriset.

Svårt att ta bilder på, men här är resultatet. Saknar full skärpa och hade gärna haft en kortare slutartid... Nästa gång!

I förrgår var jag bjuden till niornas avslutningsbankett. Fint klädd åkte jag dit på kvällen, det kändes stort att bli bjuden. Jag hade dem ju när de var små andraklassare. Att bli ihågkommen så lång senare värmde.

Det var min första "egna" klass på Bjurtjärn skola. Mina egna elever. De minns man. Ett härligt gäng vetgiriga, glada, ansvarsfulla ungar. Inte olika de jag ska krama om lite senare idag utanför kyrkan.

Jag tror att det är tradition med "namngivning" av både elever och lärare, man kan bli klassens pajas eller lärarnas fysiklärare. Jag blev det senare.

Det grundar sig i en högläsningsbok vi hade. "Sandvargen" som är en historia om en flicka som träffar en sandvarg, som man aldrig riktigt vet om han finns på riktigt eller i hennes fantasi. Sandvargen vet allt, stort och smått och vet svaret på alla frågor. Ett kapitel handlade om byggstenar, atomer och molekyler. Nyfikna och vetgiriga som de var så fick jag ju berätta mer. Molekylkopplingarna hade jag sedan länge glömt men lovade att ta reda på mer. Dagen därpå kommer en liten kille in i klassrummet, glad och nöjd och han berättar för mig och klassen hur molekylkopplingarna går till. Om protoner och neutroner och elektroner.

Nu är killen och hans klasskompisar stora. De har sökt gymnasiet och just den här killen letade upp mig på banketten,gav mig en varm kram och berättade att han ska gå natur och det nog var då berättar han, just den stunden i klassrummet som väckte intresset.

Till alla er, mina gamla elever, det har blivit några genom åren. Ni kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, stora som små. Jag bär med er, tänker kanske inte på er varje dag, men då och då kommer någon lite händelse, något litet ord, en påminnelse och då kikar ni fram från den varmaste delen av mitt hjärta. Ni finns där inne, nu och alltid. Tack för att jag fått vara en del av era liv.



Förresten, jag, fysiklärare? Nä, jag är bara en enkel liten lärare med ett stort hjärta där alla ryms.Jag hoppas att ni minns mig med samma värme som jag minns er.

Han passar överallt. Hemma med barnen i soffan, på långpromenaden, om vi åkte till någon apellplan skulle han passa där med, med andra hundar, med valpar, men osäkra hundar, med hundrädda människor, med hundvana människor... Överallt, världens bästa hund.

Som jag vimsar. Jag vill inte ha nån hingst eller valack, han ska säljas sen. Jag tror jag behåller honom livet ut. Kanske ska jag behålla tills Ala är röntgad igen, för att vara säker liksom... Just nu är jag galet förälskad i den där lilla ulliga, sociala, vackra lilla ungen. Just nu är jag helt säker på att han blir kvar.

Medan vi år frukost var visst Mollan på höghöjdsträning.

Froste, två veckor gammal.

Vi bodde på Sjöviksgatan i Kristinehamn. Hade en iskall trea i väntan på att hitta Huset med stort H. Vi hade två katter, Smilla och Brita. Båda långhåriga och vackra katter. Brita var norsk skogkatt, snäll som få.

Vi hade också ett akvarie, det stod bredvid datorn. Ett på 250 liter ungefär. Där i simmade några tetror, scalarer, några zebrafiskar, kanske en kampfiskhane, malar som förökade sig hej vilt och lite annat smått och gott. Lysrörsrampen uppe på akvariet var varm och den sov Brita ofta på. Hon blev längre och längre med tiden hon låg där. Liksom flöt ut...

Vi hade inga täckglas på akvariet. Jag minns tydligt ett tillfälle när jag satt vid datorn och grejade och hon låg och sov på rampen. Rätt som det var så skulle hon väl flyta ut lite till och plumsade i. Simmande katt bland fiskar i ett tydligt upplyst vatten.... Hon tittade under vattnet och simmade febrilt mot ytan. Jag skrattar ännu.

Det var en mycket blöt katt med en hårt sargad stolthet som hängde som en trasa över kanten. När jag spolade av henne i duschen efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur många tetror som fastnat i den långa pälsen.

Hon har ett fönster hon sitter i, och där sitter hon gärna och ofta.

Hur såg Trolla ut när hon var liten?

så här!

Ur Bullerby-perspektiv ter sig livet på landet gulligt värre just nu. En ullig, gullig fölunge i hagen. Grannen har kaninungar och barnen klappar och klappar och klappar och kommer hem och berättar med gullig röst hur söta de är.



Tack Lisa för att jag fick låna bilden.

Det är märkligt med den där katten. Hon tar en tur, är borta några nätter och jag blir orolig. Funderar, oroas, tänk om det hänt något? Sen skriver jag en efterlysning på Facebook eller i bloggen och jodå, hon läser nog där för dagen därpå eller senare samma dag brukar hon komma. Så var det i helgen också.