Marions blogg

Wiviken 4 - min plats på jorden.

Det vita över skylten är en sensor för ljus ochbja, den måste bli röd nu.

Nu blir det allt från fotvård till gryningsritt i Stockholm, det blir mysiga kvällar med nya ljusstakar och oljelampor.

Det blir mer träning och antagligen en och annan träff med boxningshandsken och som det står på nya väskan "pain is my motivation". 

Jag har några presentkort att kassera in och i fönstren finns nya fina blommor. 

En ny mortel till alla maträtter och jag inser att jag är lyckligt lottad. Vilka härliga människor jag har runt mig. Ni är fantastiska och jag är så glad att ni vill finnas i mitt och vårt liv. 

Idag är huvudet lite tyngre än vanligt men det beror nog bara på alla nya minnen som måste sparas. 

Sneis gillar alla hästar i hagen och är med busar med alla. Joar är nog den har gillar mest. Tålmodig och trygg. 

När de båda kliar varandra vill Sneis såklart vara med. Det får han.

Skönt väder nu på morgonen. Utefrukost är givet! 

Laddar för ett pass step också. Det gillar jag.

Nu ligger jag solen och lyssnar på Sommarpratare. Jag betar av dem, väljer ut både tillfälle och person. Just nu Denise Rudberg. Funderar på om man fick ett sommarprat, vad skulle det handla om?

Jag tror det skulle handla om mitt jobb. Några punkter att utgå från som alla tror saker om och har åsikter som som är alltför ofta fel.

1. Ni lärare har ju lov! 

Ja, men vi har precis som alla andra fem veckors semester. Resten är faktiskt inarbetad tid. Vår arbetsvecka är 45 timmar och betald övertid har jag aldrig någonsin fått. Vi styr vår egen tid och förutom någon enstaka så tror jag att de flesta jobbar mer än 45 timmar i veckan. Periodvis rätt mycket mer. 

2. Det borde skolan ta ansvar för!

Så många lastar över föräldraansvar på skolan. Många ungar har jag mött som inte ätit frukost, som kom i säng alltför sent. Det kan jag omöjligt påverka, men det påverkar min och elevens dag i stor utsträckning. Hur ska man kunna ta till sig kunskap om magen är tom och man sovit för lite?

Sen finns det saker som jag personligen tycker är ansvar för föräldrar, klockan, knyta skor, äta med kniv och gaffel och simma är exempel på det. Jag kan underhålla det, men att lära in från grunden är svårt med det pressade schema som är.

3. Skolan måste göra något.

Ofta i sociala medier hängs skola och lärare ut som om de inte gör något. Sällan är fallet så, men i min yrkesroll med de etiska förhållningsregler kan vare sig jag eller skolan möta påhopp, åsikter och antaganden där. Vi kan heller inte diskutera och förklara arbete som gjorts, görs eller planeras. Ofta blir det också en person som hängs ut, fast flera är ansvariga tillsammans. Ingen av oss kan heller svara på det, förklara vad som brast, men en står liksom i mål.

Många gånger finns ett mycket hårt arbete, ett genomtänkt arbete och många olika försök för att hitta lösningar. Det är många elever jag vaknat på natten och tänkt på. Många är de jag ägnat timmar åt att försöka hitta rätt nycklar till. Känt hopplöshet över att mina verktyg är slut, att jag borde orka, kunna göra lite till.

Då känns det rätt hopplöst när man blir uthängd och diskussionerna blir ensidiga. När man måste vara tyst när insidan skriker.

Det är de stunderna jag funderar på att bli marinbiolog. 

4. Sen är det de underbara tillfällena som slår allt. De när man kan se, nu! Precis just nu hände någonting inuti den här eleven. Den förstod! Jaha, och ett brett leende. Eller de stunder när man vet att man gjorde skillnad för någon, på ett stort eller litet plan. De kan man leva på.

Tack alla som varit under mina vingar. Ibland har jag räckt till, ganska ofta faktiskt. Ibland har jag inte räckt. De jag inte räckt för kommer jag aldrig glömma. Inte de andra heller, men det är en helt annan känsla.

Om jag någonsin ska sommarprata, då blir det för att visa vad läraryrket är och allt som ingår.

En gång i månaden ungefär tröttnar jag på allt, får lite uppförsbacke och det känns lite motigt. Jag måste fundera kring min tillvaro, är jag nöjd? Vad är bra? Vad behöver förändras?

Om jag någonsin kommer byta jobb, bostad, partner eller livsstil kommer det det bli då. Ofta kommer jag dock fram till efter några dagar, men jag är ju rätt nöjd. 

Jag tror de flesta kvinnor vet vad jag pratar om, kanske några män. 

De dagarna är nog bara att genomleva, få saker gör det bättre. Möjligen jordgubbar 

Här är i alla fall en Blåvinge. En liten fjäril med ett vingspann på 1,8-4,2 cm. Hanarna är blå, honorna mer bruna.

De lägger sina ägg på ärtväxter och larverna producerar någon form av socker vilket får myror att värna om dem.

Jag vet inte om min utbildning i mäns våld mot kvinnor öppnat mina ögon eller om det ökar. Kanske är det spår av pandemin jag ser.

Detta är allas ansvar. Vi måste lägga oss i osunda relationer. Jag tror att det måste bli "pratbart". Vi måste våga fråga.

Hur är det?

Har du gjort dig illa?

Var har du varit på sistone? Jag har saknat dig!

Vad har hänt?

Behöver du hjälp?

Vi måste också stå kvar som stöd när det sedan blir stormigt, för det blir det. Medmänsklighet och omtanke. Det är väl inte så svårt egentligen.

Jag har just nu ett stort blåmärke. Stenskott efter gräsklipparen. Gjorde för jäkla ont.

Vi äter mycket tomater. Alka i familjen tycker om det och detta ser lovande ut. Dessutom på mer än en planta och alla plantor ser ut att ha fler på g.

Vi går upp tidigare än på länge. Nu ska hon och Sneis hem. Jag har längtat.

Det ska bli nytt i tvättstugan. Det ska bli en trapp upp på garaget och där ska det bli två nya rum till Jesper.

Steg för steg går det framåt.

Mot Karlskoga och hänga på låset! 

Jag tog råd av en kompis och hon har en Polar Ignite som hon är himla nöjd med. Jag letade på en begagnad som Micke hämtade upp i Örebro. 

Sjukt nöjd! Och nä, jag har den inte för att räkna kalorier. Inte för att gå ner i vikt eller stirra mig blind på energiförbrukning, som någon undrande. Vikt bryr jag mig inte då mycket om numera. Jag är tyngre än på länge men magen är plattare. 

Jag har den som klocka och som träningsklocka och jag älskar den. Tunn, smidig, vattentät. 

Nu har jag dock fått ordning på mina knäböjar.  Jag gjorde samma misstag som när jag skulle lära Robin krypa. Robin var min första tollare. Bara fart och ingen avknapp. Skitrolig att träna med, han gav sig aldrig.

När han knäckte koden för att krypa så var det hur roligt som helst och vi övade och övade. Han kröp och kröp.

Dagen efter hade han grym träningsvärk. Undra om det jag känner idag är karma?

Vad stora de blir fort.
 

Nu är de i Örebro på bete och lite kärlekssemester. Det är tomt redan. 
 

Jag minns väl problemet med att hitta en vettig sadel till Ala. Det var ett långt sökande innan jag hittade rätt. 

Häromdagen satt jag med beräkningar av släktskap mellan hästar. Det var en snårig djungel med klurig matte. Det var mycket att sätta sig in i och ta ställning till. Vem sa att avel var lätt?

Jag har läst på. Jag har pratat med flera. Tacksam för vettiga människor som tar sig tid. Jag har tänkte. 

Nu har jag i alla fall bestämt! Ikväll åker vi.

  

Den förekommer i hela Europa och bort österut mot Japan. Den har en vingbredd mellan 4-5 cm. Syns ofta tidigt på våren och ganska långt in på hösten.

Man kan hitta ägg och larver bland nässlor och den äter som vuxen nektar. Den är ofarlig för människor och ska inte göras. Vi förstör lätt vingarna.

Planen är att i augusti hitta lite larver, ta in i klassrummet och följa i utveckling. Hoppas jag får till det. Göra NO levande liksom. Jag har tidigare gjort det med grodyngel som man beroende på art får ta in om man släpper ut dem på samma plats igen när de är utvecklade.