Med varmt hjärta
I förrgår var jag bjuden till niornas avslutningsbankett. Fint klädd åkte jag dit på kvällen, det kändes stort att bli bjuden. Jag hade dem ju när de var små andraklassare. Att bli ihågkommen så lång senare värmde.
Det var min första "egna" klass på Bjurtjärn skola. Mina egna elever. De minns man. Ett härligt gäng vetgiriga, glada, ansvarsfulla ungar. Inte olika de jag ska krama om lite senare idag utanför kyrkan.
Jag tror att det är tradition med "namngivning" av både elever och lärare, man kan bli klassens pajas eller lärarnas fysiklärare. Jag blev det senare.
Det grundar sig i en högläsningsbok vi hade. "Sandvargen" som är en historia om en flicka som träffar en sandvarg, som man aldrig riktigt vet om han finns på riktigt eller i hennes fantasi. Sandvargen vet allt, stort och smått och vet svaret på alla frågor. Ett kapitel handlade om byggstenar, atomer och molekyler. Nyfikna och vetgiriga som de var så fick jag ju berätta mer. Molekylkopplingarna hade jag sedan länge glömt men lovade att ta reda på mer. Dagen därpå kommer en liten kille in i klassrummet, glad och nöjd och han berättar för mig och klassen hur molekylkopplingarna går till. Om protoner och neutroner och elektroner.
Nu är killen och hans klasskompisar stora. De har sökt gymnasiet och just den här killen letade upp mig på banketten,gav mig en varm kram och berättade att han ska gå natur och det nog var då berättar han, just den stunden i klassrummet som väckte intresset.
Till alla er, mina gamla elever, det har blivit några genom åren. Ni kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, stora som små. Jag bär med er, tänker kanske inte på er varje dag, men då och då kommer någon lite händelse, något litet ord, en påminnelse och då kikar ni fram från den varmaste delen av mitt hjärta. Ni finns där inne, nu och alltid. Tack för att jag fått vara en del av era liv.
Förresten, jag, fysiklärare? Nä, jag är bara en enkel liten lärare med ett stort hjärta där alla ryms.Jag hoppas att ni minns mig med samma värme som jag minns er.
Det var min första "egna" klass på Bjurtjärn skola. Mina egna elever. De minns man. Ett härligt gäng vetgiriga, glada, ansvarsfulla ungar. Inte olika de jag ska krama om lite senare idag utanför kyrkan.
Jag tror att det är tradition med "namngivning" av både elever och lärare, man kan bli klassens pajas eller lärarnas fysiklärare. Jag blev det senare.
Det grundar sig i en högläsningsbok vi hade. "Sandvargen" som är en historia om en flicka som träffar en sandvarg, som man aldrig riktigt vet om han finns på riktigt eller i hennes fantasi. Sandvargen vet allt, stort och smått och vet svaret på alla frågor. Ett kapitel handlade om byggstenar, atomer och molekyler. Nyfikna och vetgiriga som de var så fick jag ju berätta mer. Molekylkopplingarna hade jag sedan länge glömt men lovade att ta reda på mer. Dagen därpå kommer en liten kille in i klassrummet, glad och nöjd och han berättar för mig och klassen hur molekylkopplingarna går till. Om protoner och neutroner och elektroner.
Nu är killen och hans klasskompisar stora. De har sökt gymnasiet och just den här killen letade upp mig på banketten,gav mig en varm kram och berättade att han ska gå natur och det nog var då berättar han, just den stunden i klassrummet som väckte intresset.
Till alla er, mina gamla elever, det har blivit några genom åren. Ni kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, stora som små. Jag bär med er, tänker kanske inte på er varje dag, men då och då kommer någon lite händelse, något litet ord, en påminnelse och då kikar ni fram från den varmaste delen av mitt hjärta. Ni finns där inne, nu och alltid. Tack för att jag fått vara en del av era liv.
Förresten, jag, fysiklärare? Nä, jag är bara en enkel liten lärare med ett stort hjärta där alla ryms.Jag hoppas att ni minns mig med samma värme som jag minns er.
Kommentarer
Trackback
