Marions blogg

Jag och min bror hade en talang när vi var små. Panga fönsterrutor. Jag känner ingen som krossat så många som vi gjort. Jag ska guida er genom de olika rutorna och hur det gick till. Det kan hända att minnet sviker mig och att detta inlägg kan komma att behöva uppdateras. Hur var det mamma och pappa? Har vi någon mer ruta på vårt samvete?

1. Rutan i altandörren. Jag retades med min bror, han kastade en sked efter mig och PANG så hade vi en snygg ros i nederkant på altandörrsrutan.

2. Rutan till mitt fönster. Påsk och nedanför mitt fönster på garagenedfarten stod brorsan med en påsksmäll. Jag hade fönstret öppet och skulle se hur högt han kunde kasta. Han tände på den, kastade och PANG så small både påsksmällen och rutan.

3. Köksfönstret. Vinter, snöboll. PANG! Den klarade jag helt på egen hand.

4. Badrumsfönstret uppe. Jag skulle öppna fönstret, det var blåsigt och PANG så hade vinden tagit tag i fönstret som jag tappade.

5. Nu kanske jag minns fel, men en drivbänk och en lillebror som provgick. PANG!

6. Jag tror att vi fixade en ruta i växthuset med fotboll också. PANG!

Jag minns också att mamma och pappa varje gång suckade lättat över att den STORA vardagsrumsrutan klarade sig. Den är STOR på riktigt. Fast, den har allt gått i kras den med men det var inte jag och brorsan. Det var en ormvråk och ena glaset av två sprack. Vråken klarade sig med en blåtira och det finns ännu klomärken i glaset i den inre rutan.

Att känna sig rund, att inte passa in, det kostar på. Ibland känns det så...

Ja det är inte svårt att hitta en riktigt god och söt anledning att stanna ute om kvällarna nu. Här bjuder jag på Froste, en vecka och en dag gammal.

Jag har en ny kärlek i mitt liv och det bara växer för varje dag.

Jag är väldans partisk, men jag kan se en fölunge med långa ben vilket jag gillar. Jag kan se en fölunge som är mer känslig, vilket absolut kan vara en fördel om man kan hantera det. Jag ser en fölunge som jag tror mig vara korrekt i benen. Där kan inte jag alls veta, utan bästa hovslagaren Pär kommer och avgör det idag. Jag ser helt enkelt en fölunge som jag blir mer och mer förälskad i för varje dag som går.

Jag kan se en trevlig valack men långa ben och lång lugg som rör sig lätt och som kanske kan bli något att så småningom träna och kanske tävla.

Det finns en del saker man bara ska göra som barn. Trä smultron på strå, äta rabarber doppade i socker och blåsa maskrosfrön. det hör liksom till.

Ni får leva med det nu, att bloggen handlar mest om Froste. Han är snart en vecka. Han är långbent, nästan lika långa ben som mamma. Han är mycket känsligare än något annat föl jag haft. Mer vaken och observant, men ändå trygg. jag börjar undra om ínte en trygg valack vore något att rida in om några år?

Jonathan och Froste gillar varandra, gillar varandra mycket.

Froste blir det, det är en dvärgkonung från fornnordiskan och en lastbåt som för många år sedan gick i trafik på bland annat Vänern. Ungefär som Atle, som också är fornnordiskt och en båt, fast en isbrytare om jag inte minns fel.

Jag bjuder er på en bildkavalkad. Inte ens tolv timmar gammal, söt som en sockerbit.

Han bjuder på många tillfällen att skratta. Den hunden är inte riktigt klok. Det betyder nog egentligen bara att min plats för honom i hjärtat bara är ännu större.

Oväntad hjälp till en, tja... Bra eller dålig, bestäm du!

En av mina favoriträtter är när Micke wokar kyckling, grönsaker och med det nudlar. Galet gott. Jonathan gillar det också och äter på sitt vis.

När det är glass på altanen, då är det vår.

Saffran är uppvuxen med katter. Trolla är uppvuxen med hundar. Tillsammans har de sökövningar efter godis på gräsmattan.

Jag "uppfann" det vi i min klass kallar Peek of the week. Det är en vidareutveckling av det som kallas Grej of the day. Det handlar om små korta lektioner som kan handla om allt mellan himmel och jord och det är höjdpunkten på veckan tycker min klass. Vi kör nämligen det en gång i veckan. För några veckor sedan peekade vi Stonehenge.

Att ta porträtt är lätt om modellen är med på noterna.

Det är min tid nu...

1. Vi har ätit rödbetor, färska strimlade. Galet gott.
2. Jonathan har troligen Bjurtjärns längsta tunga.

Lite charmigt är det att jag inte kan ringa upp knappt någon, det här händer hela tiden, nu utan att de direkt frågar; Har du fått föl? Nä, inte ännu. Håll till godo med Ala och Atle så länge. Ni lär se på Insta, Facebook eller som MMS när det blir.

Jag har flera favoritord, både på svenska och andra språk. Tänkte dela med mig av några.
Snuggle på engelska, bara för att det låter så där mysigt.
Snusa på svenska, inte ordet för att stoppa något brunt under läppen utan ordet för att andas. Att snusa behöver man inte tänka på och det hörs bara om man är nära, helst riktigt nära och med någon man tycker mycket om.
Rumpetroll på norska, ordet för grodyngel. Jag gillar inte grodyngel något extra sådär, men ordet är så sött.
Lurvigt på svenska, när det står för bara bra saker som hundtassar, gosiga filtar inte för mögel på en tomat eller så.

Mögel på en tomat får för övrigt stå för bilden i inlägget. Kan vara förjäkla snyggt det med.

Mailin Levein tog bilden.

Det där med vilket håll, det är lika lätt som höger och vänster och jag, jag tar alltid fel.



Nu är sommartassarna på i alla fall, på både bilar och släp, sen några dagar faktiskt.

Det är banne mig inte helt enkelt att hitta svenskt i frysdisken och vet ni, står det inte så köper jag det inte! "Tillagat i..." räcker inte. Nä, uppfött och slaktat i Sverige. När det gäller kyckling och nöt ska det inte heller vara halalslaktat. Ska jag äta kött ska jag göra det med ansvar! Sorry Felix, jag valde bort era köttbullar!

Var glad min själ, åt vad du har;
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står;
i morgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
i morgon är den andra..

Caj Lundgren

När hästarna fäller som värst behöver fåglarna bobyggsmaterial som mest. Naturen är smart och Joar ställer upp.

Det har varit några hårda nätter på rad nu, klockan ringer en gång i timmen. Man är nästan som bakfull när man vaknar.

Avelsmänniskor är de som har mörkar ringar runt ögonen och bara gäspar och gäspar den här tiden på året. Baljor av kaffe går det åt och man är som bakfull och går som i sömnen ändå, men man vet att det är värt det ändå och man hoppas innerligt att det ska gå bra.



Bilden hittade jag på www.pixabay.se där man gratis får hämta bilder. Jättebra plats!