Marions blogg

Vi stannade ju till på en strand innan vi åkte på färjan. Där plockade vi snäckor och andades havsluft och jag kände mig mest som om jag kommit hem. 

Det var Lilla VM på skolan igår och mamma Marion kunde konstatera att det är två snabba killar hon har. Jesper spang 60 m på under 10 sekunder och Jonathan har jag ingen tid på men nog gick det undan. Det var inte många i samma ålder som hängde med. De språng tre lopp var och Jonathan vann alla sina lopp. Jesper vann två och i det tredje vurpade Jan så det vann han så klart inte.

Stolt mamma? Japp!

Man kan inte annat än älska Legoland. 

Vi har ett nytt köksbord, eller nä, vi har ett väldigt gammalt köksbord.

Jag har länge drömt om att göra om en gammal spegeldörr till köksbord. Micke antydde något om "över min döda kropp" när kag ville ta en av de dörrar som hör till vårt hus. Jag fick alltså leta. Inte helt enkelt kan jag säga då man gärna i ett stort kök som vårt vill ha en bred dörr. De flesta är smala.

Jag hittade min dörr tillsist, faktiskt bara några kilometer hemifrån. En gammal dörr från ett hus i Väse som byggdes 1842.

Jag undrar vilka hemlighet som viskats bakom den här dörren, vad de varit med om. Tänk om det kunde berätta det för oss när vi äter år middag.

Hur som helst, snyggt blev det.

Det finns saker som tar energi och det finns saker som ger energi. En kort tur på Alas rygg och jag sprakar och lycka och energi. 

Underbara, underbara häst! Hon betyder allt. Hon kan få det gråaste, tråkigaste dag att bli en av de bästa på länge. Underbara, underbara häst!

Får jag baka, frågade han.

Om du städar snyggt i köket, svarade jag.

Vi fick alltså chokladbollar till efterrätt och i köket syntes inte ett spår efter något bak efteråt. Duktiga unge!

Vädret var grått igår, men hela jag var som en strålande sol på insidan. Varm, ljus och alldeles glad.

Tiden räcker inte till. Jag känner att jag inte hinner med det jag vill, säkert inte alls en helt ovanlig känsla. Samvetet att inte hinna med sin häst. Hon står ju bara där i hagen, jag skottar skit och klipper man och sen inget mer. Så känns det i perioder, även om det nog är en orättvis känsla. Jag gör mer än så, faktiskt.

Sen, de andra dagarna när jag hinner med. Då är jag helt säker på att hon har det bra. Hon har en stor hage att gå i, en egen flock, en fin fölunge vid sin sida och hon är nöjd med att dra en stock då och då eller lunka en tur i skogen, bara hon och jag. Hon är glad när vi åker och rider ett kort pass för instruktör, mest för min skull. Hon kommer troligen inte hålla för mer än det vi gör heller.

Sälja? Nä, varför då. Hon fyller sin uppgift här hemma, den uppgift hon kan fylla. Bära mig en tur i skogen, åka på något kort pass med mig, få några fina föl och dra en stock eller rockard då och då. Vem skulle vilja köpa en trasig häst ändå?

Nä, sista veckan har jag inte hunnit och i perioder kommer jag inte hinna, men det får faktiskt vara så. Hennes uppgift är och kommer i första hand vara att lunka med mg i skogen då och då, dra något lite när det passar och att vara mamma. Jag har inte henne kvar för min skull, jag har henne kvar för hennes och min skull.

Foto: Malin Levein

Jonathan läser läsläxan, han har fått en ny bok med lite mer text i. Han ljudar och kämpar och säger plötsligt, mitt i en mening: Jag blir så svettig. Ta av dig tröjan då, säger jag. Jonathan svarar: Jag blir inte svettig om kroppen, jag blir svettig om huvudet.

Så klart!

På båten hem från Danmark satt jag och Jesper ute på däck själva en stund. Han kröp upp i mitt knä och då slog det mig. Den där lilla killen, den som kom med snutten och nappen och ville mysa, den finns inte mer. Nu finns en gänglig. ung kille med lika stora skor som mamma, med stora funderingar och tankar, med ett humör större än han kan hantera och den killen som bara är ett huvud kortare än jag är. Mysa vill han fortfarande.

Före sommaren fick jag en damsjan av Eva att ha i klassrummet och göra ett litet eget slutet system av. Mamma sponsrade med växter, lite murgröna, lite vandrande jude och ampellilja. Det såg rätt futtigt ut på botten av den stora flaskan. Jaja, tänkte jag och låste klassrumsdörren i juni.

Det är något med hav och vatten som passar mig. Jag hör hemma där.

Man upptäcker efter hand de små detaljerna. De som liksom är allt, fast ändå inget.

Igår somnade ungarna vid åtta, Micke och jag mellan nio och tio. Nu vaknade vi allihop nyss och klockan är halv åtta. Det är slitsamt och kul det här med Legoland.

Min kropp är inte skapt för att sitta stilla. Igår var det stilla mest hela dagen. Drygt 70 mil och det med barnen i baksätet. Kunde blivit kaos, men det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde. Jobbigast var de sista tio milen.

Öresundsbron slutar med en tunnel, lång var den. Sen åkte över Storabältbron också. Bra lång den med.

Väl framme i Grindsted, några kilometer från Legoland var det lite frukostshopping och käk på stan som gällde. På Rema1000 fanns allt från mjölk till vin och whiskey. Lite märklig känsla. Till käk blev det en supergod kycklingsallad och en kall öl. Det syns hur god salladen var va? Nu snart siktar vi på Legoland. Vädret är med oss och det blir en bra dag idag.

Under tio grader, då åker vantarna fram. Jag har haft premiär.

Det enkla hade ju varit såg... Fast varför vara enkel...

Så känns det med Maggan som köpte Atle. I helgen var de på premiering och fick 38 fina poäng och genomförde ett godkänt körprov.

Joar och Zorro delar på barnvakten när Ala är med mig i stallet. En klok valack i hagen är guld värt.

Lördagkväll är vår kväll. Ofta lagar vi mat ihop med ett glas rött till. Jag gillar det. 

Ständiga frågan. Vad ska vi äta. Igår hämtade vi middag i skogen. Det, mina vänner, är en skön känsla.

Så kallar ungarna på skolan det, när man slänger armarna åt sidan liksom. Jag har ingen aning om varifrån det kommer, men nu gör IKEAs skissgubbe en "däb" i lekrummet också.

Skolstarten är klar och i och med den då la jag mina 10 000 steg på hyllan ett tag. Jag fixar inte riktigt att orka de flesta dagarna. Nu tänker jag ta lite nya tag igen. Simma och gå, fast simma tar vi i oktober. Vädret är lite för fint ännu.

Söndag eftermiddag och jag skulle bara kliva upp i vår skog och se om det fanns några trattkantareller. Det fanns det inte. 

Vi pysslade som mest här hemma när det började lukta rök. Micke hade varit hos bina så jag trodde det var biröken som luktade men det var det inte. Det kom från skogen och det blev mer tydligt och stickigare i näsan när vi gick rakt upp mot Figge och Los torp. Vi kunde se tunna ridåer av rök också.

Plötsligt fick jag tillbaks. Jag ger alltid bort min p-biljett om det finns tid kvar, men har aldrig fått tillbaka någon.

Först, på det vi kallar mellanpasset, tappade en flicka i min klass en tand när hon hon bet i en nektarin. Sånt händer. Sen, en halvtimme senare så tappade nästa flicka sin tand. Två tappade tänder på samma lektion. Sånt händer typ aldrig.