Marions blogg

Igår skrev jag kaxigt om Evas hästar som fäller massor och ur hon spottar päls. Tji fick jag, för igår var det jag som spottade päls!

Eva är full av gul päls när hon borstat sina två, hon spottar hår och tömmer borsten. Ala och jag tycker hon överdriver.

Hostig och snorig, men han ville åka. Han tog sig runt långsamt på order av mamma. I mål blev det guldmedalj, bulle och en kopp Oboy. Stolt mötte jag en lite rödkinndad, varm unge i mål.

Man kan säga mycket om vindkraft, men de är rätt mäktiga på nära håll. Vi kikade på dem efter kalaset vi hade i helgen och kameran var med.

När ungarna fyller år vid läsårets start, då är inte kalas att tänka på. Vi fixade istället ett vinterkalas med grillad korv, saft, varm O'boy med vispgrädde, kakor, kanelbullar, saft och kaffe till alla vuxna. Mysigt var det! Helt klart en bra dag!

Här är några av bilderna från modelljobbet hos Anna-Lena. Ala skötte sig bra, jag med, om än väldans obekväm framför kameran.

Jag och Ala var ju modeller hos grannen Anna-Lena för ett tag sen. Nu har hon mellan hockeymatcher, jobb och allt annat hunnit kika på några av dem. Jag har inte fått alla ännu, men här är en. Fler kommer framöver.

Foto: Anna-Lena Bergqvist

Det syns ju vem som är prinsessan. Jag hade jättesvårt att vara på andra sidan linsen och hur ser jag ut egentligen? Ser jag ut så här till vardags?

En av de finaste färger jag vet.

Finpromenad från helgen som gick med Ala, Eva och Zorro och Ellen skrittade med på Rocky. Solen sken och det droppade härligt när solen värmde. Life is good!

I ungefär samma takt som de grå stråna på nosen kommer, kommer också det där vuxna, förståndiga som man bara älskar!

Får man från de sötaste människorna. Videkisse, förövrigt ett av de sötare ord jag vet.

Helgen bjöd på en strålande söndag och vi var mer än vi än tvåbenta som passade på att sola.

Ha den bästa av dagar, pussas mycket, kramas länge och tala om för dem du älskar att du älskar dem! Äpplena hittade jag på Maxi. Undra hur tusan man gör såna. Nästan lite läskiga...

Det är mycket funderingar kring Ala i bloggen nu. Det är så på riktigt också. Jag tänker på henne,hela tiden framtiden med henne, om två månader, minns det vi haft och tänker lite till och lite till och lite till. Många är de som berättar solskenshistorier, kommer med hopp och skickar länkar om behandlingar, om kronledspålagringar. Tack till er.

Sen finns de där, ganska få, som pratar från andra hållet. Ser saker med en stor dos verklighet. Detta kan gå fullkomligt åt skogen. Jag kan behöva ta ett jättetufft beslut om två månader. Jag är tacksam för alla glada tillrop, jätteglad. Men jag är också otroligt tacksam för de som vågar vara ärliga och säga "du vet att du kan bli tvungen att ta bort henne". Vem sa att livet var lätt? Om jag måste ta bort min prinsessa, finns där för mig då också, alla. Både ni som delat glada tillrop och ni som ser mer krasst på verkligheten.

Just nu känns det rätt okej. Hon står därute nästan två månader till. Vi åt här och nu. Inte om två månader. Jag hoppas såklart att det ska gå bra, att hon blir skritta-skogen-häst och att vi kan få några fina föl. Om det inte blir då, då dör en del av mig.

Igår när jag kom hem från jobbet, rätt trött, fanns det ett vadderat kuvert i trappen som mamma och pappa tagit in (tror jag), eller var det Eva?

Jag väntar inget på Posten så öppnade lite ni vet, förutsättningslöst. Allra finaste Lisa på Västkusten, som jag inte ens träffat på riktigt, hade tänkt på mig och Ala. Jag blev både varm och rörd. Så himla fint gjort.

Jag hittade en bild på Facebook som jag tyckte verkligen visade något. Du som rider ung eller orutinerad häst, här finns lite att hämta.

Pratar en stund i telefonen på promenaden. Hunden lös så klart. När man pratar klart, utsikt åt ena hållet. Var är hunden? Man ropar och ropar och ropar. Ingen hund. Tillsist tröttnar man och tänker att han får väl springa ifall. Utsikt när man vänder sig om.

För ett år sen låg snön kvar och solen hade börjat ge hopp om livet för alla vintertrötta. Får jag välja har jag hellre väder som för ett år sen.

Snart sjutton år tillsammans. Vi känner varandra väl. Jag vet hans vanor och ovanor och han mina. Lite som en inkörd maskin rullar det på, synkroniserat, samkört. Han vet vad jag tycker om och häromdagen hade han prickat rätt igen. En liten överraskning i form av ett mobilskal. Tiger på såklart. Jag gillar ju Tiger. Woohoho!

Jo, nu var det dags. Vi har firat r.

Två månader innan vi får besked om hur det ser ut. Pålagringar i kotan på prinsessan. Hur ser den prognosen ut, avelssto? Promenadhäst? Korv? Ska man börja se sig om efter en ny häst, funderar man ena stunden. Vad vill jag ha då? Ett föl eller en treåring? Nä, såklart inte, andra stunden. Har jag ens förstått ännu?

Också googlar man. Jodå, det finns de som lever som vanligt med en pålagrad kota, och det finns de som man dömer ut direkt. Jag hittar inget vettigt att läsa, bara åsikter... Åsikter skiter jag faktiskt i. Kommer jag kunna klättra upp igen och kanske skritta en runda, ta en kort trav och en kort galopp och sen gå hem, två dagar i veckan? Kommer hon fixa att bära en tung fölmage? För tro mig, ett är bergsäkert! Hon ska inte gå i min hage och ha ont.

Drömmen efter detta vore att kunna ha henne som skogshäst. Lugna turer någon eller kanske två dagar i veckan, gå sista biten hem och ta föl och då givetvis inte belasta henne när hon börjar bli rund om magen. Undra om det ens är en realistisk dröm... Hinner vi få till ett stamboksnummer? Kört prov nu givetvis. Eller blir det en luggtofs till i sadelkammaren?

Det känns rätt mörkgrått. Har vi tur håller hon för avelsboxen i några år. Jävla skit. Så här skulle det ju inte vara... Hälsningar i kronleden och troligen ringkota om några år. Återbesök om två månader för att de om det blivit värre. Jävla skit!

Idag bär det mot Karlstad, fast först efter lunch. Nu ska vi ta reda på varför Ala haltar. Tumme tack för något lätt och enkelt.