Marions blogg

I onsdags hade vi studiedag på skolan och man tänkte lyx med en hel dag att planera, plocka och fixa på. Tjoff, så vad den slut och man hann lite av det man ville, bara lite.

 

När vi skulle hem visade sig Bjurtjärnhimlen från sin allra vackraste sida.

 

Jag har ganska länge letat efter ett degtråg. De växer inte på träd såna där gamla grejor och inte kan man köpa dem på Maxi heller. Loppis äe jag på lika ofta som Tomten delar ut klappar på påsk.

 

Nu har jag ett! Fint blev det.

 

Vi är fler som sparar hår i Wiviken och vill ha längre frisyr. Den där mellanlängden är inget rolig alls.

 

 

 

Man kan ha det sämre!

 

Det är inte alla som kan studera etologi från köksfönstret. Det är häftigt att se vilka som kan dela hög, vilka som inte delar med sig av sin hög, vilka som dricker tillsammans, vilka som kliar varandra och vilka som ligger kvar i halmen oavsett vem som kommer. Det händer massor i en hage med några hästar i kan jag lova.

 

 

 

Överallt hemma hittar vi små spår av Jonathans kärlek till clementiner.

 

Vår skolgård ligger ganska öppet och ibland undrar jag om man inte skrämmer ungarna mer än man finns där för dem på rasten...

 

I en del av fönstren märks inget novembermörker inte. Här blommar det för fullt.

 

Man känner liksom inte riktigt igen de skuggor man kan se om dagarna på hösten... Just denna hamnade lite kul, finns inget hus som står nära vårt, så högt kommer inte vår fantastiska sol om dagarna precis...

 

 

 

Vi har en sorts vindväv på vår altan. När det är riktigt fuktigt ute så målar tyngdlagen fina konstverk i den.

 

I ljuset av pannlampan ter sig allt lite annorlunda. Gräset i dikesbäcken vi har blir alldeles magiskt, skrimrar och lyser och dansar. Bilden ger en aning om hur det ser ut, men inte ens i närheten av vad det ser ut som. Det måste upplevas på plats för att man ska förstå.

 

Ensam är färgstark.

 

Det är inte alltid kul att leva, någon man älskar är sjuk och man vet inte hur det ska sluta... Man mister någon man älskar, två eller fybent. Det fattas pengar och kärleken tar slut, barnen funkar inte i den verksamhet de befinner sig i. Någon man tycker om har det tungt, punka på bilen och planer man såg mycket fram emot ändras.

 

Måsten man inte vill, regn, regn, regn. Mörkt ute när man åker och när man kommer hem, förkyld fast man inte har tid, för mycket på jobbet, en kropp som inte funkar. Slut på orken och man orkar inte det man vill.

 

Vad som än händer har man ett val. Det var inte jättekul att få reda på att man har RA, en elakare variant. Det ska man leva med resten av livet och det kan inget idag ändra. Jag valde att ge mig faan på att detta INTE ska få hindra mig. Det ska inte märkas hur jävla illa kroppen är då och då. Det är min börda och bara min. Plocka fram hornen, ta en alvedon och sen köra på. Möta de man gillar med ett leende, de förtjänar inget annat.

 

Mitt val är och kommer alltid vara att gilla läget (ibland efter ett tag) och sen vara glad åt det man har. Hur man gör måste vara ett eget val och jag förstår att alla inte kan välja att gilla läget och vara glada. Ska man se solen bakom molnen, eller bara molnen? Jag, jag ser solen, banne mig varje dag. Jag har inte råd att tappa bort dagar på att se något annat än solen. 

 

Idag är det visst den 15 november. Det är två veckor kvar tills advent, lite drygt en månad tills det är vintersolstånd och faktiskt vänder mot ljusare tider, en månad till lucia och banne mig, sen är det jul! Vänta nu, var tog November vägen?

 

Spillde massa grädde på golvet, Saffran blev glad.

 

Jag har en som jag ler varje gång jag ser...

 

Nu är det verkligen mörkt ute på kvällen, jättemörkt.

 

För ett tag sen var jag och Micke i stan, på bio faktiskt, på kvällen. Jag är ju sällan i stan ens på dagen och det slog mig, vad ljust det är! Man kunde ju se småstenarna i asfalten liksom, man kunde ju se allt! Här kan ju jag slå halvt ihjäl mig för att jag inte ens er släpkärran som någon flyttat på bakom ladan....

 

Man liksom går på de där svagt mörkgrå spåren i allt svart och tror att det nog är körspåren i vägen, man rundar hörnet för att man kan se taknocken mot himlen och man vet att det där lite ljusa är nederkanten på dörren till maskinhallen. Man känner underlaget och vet att man just gick över sanddelen på vägen och att man är i kanten på den där stora vattenpölen...

 

Ficklampa? Näe... Ibland är den med, oftast inte.

 

Lördag och söndag när Micke är hemma innebär mysfrukost, levande ljus, sitta länge, massa olika att välja på, lugn morgon med de man älskar mest.

 

Ridtur igår och inte en helt trafiksäker häst ännu. Vi rider oftast bara ganska korta bitar längs vår väg. Igår kom det några bilar, en utmärkte sig speciellt. Körde sådär som man kan bara önska, liksom smög förbi men ett lagom avstånd. Jag blev glad i hela kroppen och Ala tyckte den var helt okej. Självklart vinkade jag glatt som tack och såg sen nummerplåten. Det var ju världens bästa lillebror! Han vet hur man kör förbi en ryttare han! Tack broll! Guld värt. Du borde hålla kurser!

 

 

 

Jesper var hos en kompis och lekte efter skolan igår. Jag hämtade honom vid halv sex. Ösregn hela vägen till Kyrksten, ösregn hela vägen hem. Sådär så att det är noll sikt om man möter en bil, reflexer i blöta regnbanan, bländad av mötande ljus och siktförhållanden som inte är på topp. Fyyyy för november! Då bestämde jag mig, imorgon ska jag blogga en sommarbild!

 

Man lär så länge man lever och förra hösten hittade jag några märkliga, rosa, orangea blommor, eller frökapslar snarare, när alla löven fallit av. Jag hade inte en susning om vad det var, men någon jag gillar löste det. Benved heter det. Är den sällsynt söderut lär den väl vara tämligen ovanlig här eller?

 

Wikipedia säger:

Benved (Euonymus europaeus) är en i Sverige ganska sällsynt förekommande växt i Skåne, Blekinge, Halland, södra Småland och på Öland och Gotland. Växten är vanlig i stora delar av Europa och förekommer sparsamt på sina håll i Nordamerika, men är inte ursprunglig där.

Dialektalt kallas växten på Gotland Bainvid. Andra namn är korsbär, alster och spelbom.

 

 

Undra hur ofta ungarna kan plocka smultron i november? Det är lite gulligt först, tills man börjar fundera på varför man ens kan plcoka smultron i november.... Då försvinner det gulliga.

 

Sol, tänk vilken skillnad det gör med lite sol på morgondimman... Inte bara då förresten.

  

Lycka är en storebror på besök!

 

Mn vet att man är småbarnsmorsa när man har hunnit fodra morgon, dammsugit, hängt tvätt, klätt barn, ätit frukost när man vid nio sätter sig med kaffekoppen.

 

Vår sovrumsvägg och en del av min brudbukett. Gardinen därinne är gjord av Mickes föräldrars brudlakan.