Marions blogg

Sötungar. 

 

Så, nu har vi laddat för påsk. Fixat påskäggen, satt fjädrar i riset utanför, handlat maten. Nu är det bara kartongen med pyntet som.ska hämtas ner. Man ska vara noga med traditioner. 

 

Få personer har väl missat hur mycket jag uppskattar min häst. Hon har många fina sidor och den där insidan slår med råge den fina utsidan. Hon har ett hjärta av guld och jag litar på henne så mycket man kan lita på en häst.

 

Nu börjar de vakna. Några av dem hade hittat ner till sjön och tussilagon tidigare i veckan.

 

Idag kommer han hem igen. Han är ju på stadskollo några dagar varje vecka. Då fattas något här hemma. 

 

Joar tittade på Saffran en ganska lång stund och undrade nog varför man äter pinnar? Jag får väl erkänna att jag inte heller riktigt förstår tjusningen med det.

 

Det syns var vår ledning korsar vägen, för där tar vi hand om värmen.

 

Spån i svansen och grus i ögonen borde väl vara ungefär samma...

 

Himlen på jorden måste vara workshoprummet på Kristinehamns konstmuseum. Så där härligt fullt av kreativitet, färgklickar, material och skaparlust i varje andetag. Kan man bo där? 

 

Jag blir lycklig av såna rum.

 

Solförmörkelse idag, den startar 9.50 ungefär och är som störst strax före 11. Man kan kolla genom två CD-skivor, inte hålet då utan genom dem.

 

Bilden är från Aftonbladet. 

 

På besök och workshop på Konstmuseet i Kristinehamn med alla sexor på skolan. Caroline Falkholt. Utmanande, provokativt och jättestort. Efter det fick vi prova grafitti. Oj vad fröken haft kul. 

 

Det var inte så längesen jag fick hälsa på Mollans dubbelgångare i kaninform. Bra lika, rätt olika...

 

Jag får små rapporter om Atle. De får mig att le.

 

Jag har hittills trillat av en gång per åed Ala. Ska man följa den trenden är vi klara för i år nu. Hon trampade genom tjock mjuk is, gick ned på knä och jag tippade av. Klart! 2015 blir ett bra trilla-av-år. 2014 var värre... Aj så jag slog mig då. 

 

Red kurs igår, matte har en del att tänka på nu. Innerhanden får inte trängas, båda sittbenen ska kännas, inte vika vänstersidan och kroppen i rörelserikningen. Sen när man tycker att man har koll på innerhanden, ja men då har ju vänstersidan vikt sig. När man har koll på vänstersidan, då har man tappat rörelseriktningen... Men den där lilla sekunden när alla olika kroppsdelar är där de ska och allt faller på plats, just den lilla sekunden, den är himmelriket fast gränsle.

 

 Fina Ala, lätt att lasta och lika nöjd som matte. 

Det där med bett... Att komma fram till rätt har tagit ett tag kan man säga. Nu är vi nog rätt. Rakt, tunt. Vi får väl se hur länge det håller i sig.

 

Vårpromme med Jonathan i tröja och väst. Underbart.

 

Snart måste vi börja dra ner rullgardinen på morgonen och det gillar jag. Ljusa vårmorgon, var hälsad och känn dig välkommen. 

 

Vi säger lås, som snölås, när man drar strumporna över byxorna innan overallen. Jonathan säger "koppla". 

 

 

 

I stallet och bland hästsakerna ska det vara ordning. Så är det bara. Igår lämnade jag stallet med all utrustning på golvet. Jag gick från fina galoppfattningar på töm till att plåstra om en blodig unge. Skritta av var det inte tal om. Jesper kom hem från leken och hade fått en sten kastad i huvudet av misstag. Det var rätt blodigt. Tur vi har fina ungar i Wiviken för en dryg timme senare satt de här och åt glass. Det var då jag kunde ta reda på röran i stallet. 

 

Jonathan fick en isväska av Jesper på promenaden. Is är verkligen skatter i barns värld.

 

 

 

Det blåser i träa ida! 

 

Tänkte på morgonpromenaden att det blåser rejält och funderade på hur många träd som skulle blåsa omkull. Jag hann inte mer än in med hunden förrän vår stora sälg föll över vägen. 

 

Gissa vad vi ska göra sen?

 

Ibland blir det fel fast rätt. Jag hade glömt att jag bokat tid med någon jag gillar, hur man nu kan glömma sånt. Förlåt igen... 

 

Jag hade däremot bokat ridtid och farmor skulle komma. Kroppen är inte på topp så rida fick bli en kortis. Det blev en kortis, men en härlig sån. Sol, fågelsång, lagom pigg pålla och precis vad som behövdes en fredag när jag egentligen var rätt trött på.både in och utsidan.

 

Älskade lilla häst, du gör mig glad.

 

Jag har verkligen världens bästa jobb. Jag har en härlig liten etta men goa ungar. Att se dem utvecklas fantastiskt. Se i blicken när de förstår är en höjdpunkt få saker kan slå. 

 

Jag har en skön blandning av stillasittande och rörelse och som grädde på moset får jag undervisa mellanstadiet i bild. Guldtimmar av skapande där resultatet kan se ut så här.

 

 Tack alla härliga ungar, det är ni som gör jobbet tull världens bästa.

 

Jag tänkte vinka av vintern nu med några härliga mönster. Jag är redo för vår nu så "hej då vinter".

 

En del bilder blir helt misslyckade med ändå riktigt bra.

 

Han börjar allt bli lite grå på nosen fast han fortfarande är pigg som en unghund.

 

Det bästa sist, blåsippeknopp.

 

Året var 1999. Jag bröt upp från allt jag var trygg med. Lämnade bort älskade hästen på foder, packade bilen, vinkade åt familj och vänner och gav mig av. Nytt jobb, nytt boende, ny ö.

 

 

Elevassistent, eget litet hus, Gotland. Jag och hundarna. Kände inte en kotte på ön. Stå på helt egna ben, hitta sig själv igen, klara sig själv, vilja vara själv. Jag hittade något mer än mig på den resan. Hittade den bästa. Micke. Jag som skulle vara själv. 

 

Till hösten är det 16 år tillsammans. 16 år och massa minnen. Pizzagubben i trapphuset, livrädd, en halvtrappa upp. 46 meter djupt och en betydligt kortare dragglina, 40 grader varmt på franska, 12 grader på golvet på Kristinas väg, en katt i gardinstången, Lady och Lufsenstämning på Malta, två barn, ett hus på landet, en avkörd kamrem utanför Eskilstuna, en ekorre över vägen och en hund i framrutan, ett sent kvällsdopp, en liiiiten gädda i ett snöre. Team Lårviken och upptagning av båt i Nynäs, kräftor i badkaret, en halvt bruten tumme i ett förlossningsrum, "du ska nog gå ut till stallet" och första mötet när du hade världens minsta bil. 

 

Jag älskar dig, nu och alltid. Jag vill fortsätta skapa fler såna här minnen, många. Vi lär ju behöva något att prata om när vi är gamla och grå. 

 

 

Fällpäls, inte Ala dock. Hon har inte börjat ännu.

 

Ala gillar att pilla med saker, bita sönder blixtlås, dra i flärpar. Hon har alltid varit så, pillrar med allt, provbiter, håller i. Bettet håller hon gärna i en stund när man tagit av tränset. Det är hon liksom, hålla i och pillra med. En typisk häst som inte ska ha godis ur händerna. Då skulle hon bli rent jävligt nafsig.