Marions blogg

- Jag orkar inte mer nu, sa Jesper och sjönk ihop på golvet i en hög. Det var i själva verket inte så jobbigt utan mer en fysisk demonstration av tröskeln att göra sin läxa. Lite protest men mest skoj.

Det är en sån dag idag. Jesper hostar och snorar. VAB känns alltid rätt bra på morgonen, man kan sova lite längre. Det känns skönt på frukosten, en kaffe utan stress. Några timmar in på förmiddagen börjar det, RASTLÖS! Vad ska jag göra, vad borde jag göra och vad skulle jag gjort på jobbet... 

Just nu, med kaffekoppen, ljusen och lite lätt nyvaken är det fortfarande rätt skönt. Erfarenheten säger att känslan snart är utbytt.

Jesper är inte alltid så sugen på att rita på egen hand. Han är sällan nöjd med det han gör. Vi har nu i skolan startat att rita perspektiv. Tydligen föll det herrn i smaken, för när jag kom hem hade han fått ihop denna.

Söndag och ensam med barnen. Vi smygstartade advent lite...

Då sitter man kvar med koppen länge, funderar över livet, kastar ut ett blogginlägg och tar en klunk till. Funderar lite till.

Nutellan, den är

inte

min. Jag kör knäckemacka, apelsinjuice och kaffe.

Jag minns det från när jag var liten, mammas och pappas säng var alltid skönare. Det är så nu med.

Jag ordlar solrosgroddar. Galet gott! Galet lätt och galet billigt jämfört med affären.

Plättlätt är det också. man tar en platslådasom man köpt körsbärstomater i. Lägger en bit hushållspapper i botten, blöter den. Lägger på solrosfrön, sätter på locket och några dagar senare är det klart!

Arbeta med unga hästar är kul. I helgen klippte jag manen, lyfte på fötterna och gick en kort promenad.

Jonathan läser och läser och läser. På allt! Han kommer ofta och säger vad det står på någonting. 

-Mamma, det står "matbord" på tidningen i trappen.

I lördags var vi på väg till badhuset och jag fällde ner solskyddet. Bakom solskyddet sitter en p-skiva.

-Mamma, det står sällskap där.

Och det gjorde det!

Brorsan och hans Cissi har fått en liten, liten prinsessa. Underbart söt och så där helt bedårande som bara en vecka gamla prinsessor kan vara. Jag fick låna och jag är kär. Så underbar, hon bara var där, knorrade lite och sov. Jag bara myste.

Sen fanns det förstås två stolta kusiner också. Både Jesper och Jonathan pratade om henne på kvällen. Om hur liten hon är, vad små tårna var och hur söt hon är. 

Bästa tiden på året måste vara advent. Det slår jul, det slår nyår och midsommar! Det är nog nästan lika bra som första semesterdagen eller som en varm härlig sommardag ute på någon ö i Värnern.

Just nu är det tid på året man verkligen borde kunna få plocka svenska, färska jordgubbar i obegränsad mängd!

Jag är dyr i drift. Två månaders läkemedel kostar inte mig en spänn ur plånboken, men mer än allt jag betalar i skatt.

Jag till Jesper: Om du fick välja nu mellan en stor påse godis och att spela på plattan?

Jag inser oftare och oftare att jag gillar människor, att ta en fika, gå en promenad tillsammans, prata om livet, hänga en stund. Jag inser också att jag helst gör det hemma hos mig. Det beror inte på att jag inte gillar att åka. Jag tycker om att köra bil. Det beror inte på att jag inte vill. Det beror nog mest på att jag trivs så himla bra hemma, för det gör jag. Det beror nog också på att jag hittat min plats på jorden. 

Jag gillar att åka bort. Ta en helg i Stockholm hos släkten där. Fjällen, Åland och Legoland var så roligt. Jag tycker om att åka bort, men jag tycker också väldans mycket om att vara hemma.

Wiviken igår, inbäddat i ett tunt täcke av snö. Micke tog bilden. Mitt hem, min borg. 

När Trolla mötte oss efter morgonpromenaden med ett mysigt "purr" och Micke lyfte upp henne blev hon faktiskt avslöjad.

Det syns inte jätteväl eftersom hon inte satt helt stilla, men hon har en fjäder på nosen.

Vi har en råget som går i krokarna. Hon har två kid med sig, fast de är ju lika stora som hon är nu. Jag ser henne då och då och nu på sistone har hon hälsat på oss här hemma också. Både bilderna är skitdåliga, men på olika vis. Ni får stå ut, här är de i alla fall.

Att göra lika för alla anses ofta mest rättvist. Jag tycker inte så. Jag tycker tvärtom faktiskt. 

De börjar bli stora nu, ungarna. Numera bestämmer de lite själva vad jag får och inte får skriva i bloggen. 

Vi sover vanligtvis sked jag och hon. Vamt, gott och nära. 

Jesper har en idé som jag gillar. Han samlar på "tack". Det ska man ha många av. Man får det genom att göra bra saker för någon så den säger tack och när man säger det som tack för något själv. 

Froste måste ha världens tunnaste men längsta hovskägg.

Vi samlar bilnummer. Vi började i somras på väg till Åland och nu letar vi efter 038. Det finns några regler, man kan antingen ta kort på nummerplåten om man är ensam annars gills den inte. Det måste vara minst en vuxen och ett barn i bilen. En av de vuxna måste se nummerplåten.

Jonathan sitter och äter frukostmacka så där lite snett på stolen. Det visar sig att han sitter på sin fot, inte så bekvämt upptäcker han och berättar att "rumprevbenen", alltså sittbenen, gjorde ont i foten.

Ungar är härliga, kan de inte ordet som behövs så gör de ett eget. Underbart.

1. Tänd en brasa.

Träffade henne på en annan skola. Vi möttes över kluriga texter om explicit undervisning, multimodala texter, samtalsdynamik i klassrummet och den proximala utvecklingszonen. Känslan var från början rätt.

Jag tillhör skaran som tycker att barn ska hjälpa till i den utsträckning de kan. Duka, ta reda på sina nytvättade kläder, vara med och laga mat ibland och städa sina rum. 

Att de sedan på eget bevåg då och då hjälper till mer än de behöver, det är bara en bonus.

Tack älskade ungar för hjälpen.

Det spelar ingen roll att vi har massor av Lego. När man ska bygga något så räcker det ändå inte.