Marions blogg

Micke smygtog en bild på oss. Så sover vi.

 

Jag, Eva och Zorro var på löshoppning igår. Det är roligt med ung häst. 

 

Han löste det på ett lugnt, balanserat sätt. Om man ska beskriva den hästen med ett ord så blir det nog okomplicerad.

 

 

 

 

Ibland måste man bara släppa och gå vidare. Det måste vara vad som hänt här. 😊

 

 

 

Man får inte en sån till och hur ska man kunna leva utan honom när den dagen kommer?

 

Där står de gärna, med hela sidan mot solen, och sover och sover och sover.

 

Förmiddagslur. Kloka djur.

 

Sköna dagar är dagar med hästar och goda vänner.

 

I helgen kom Malin och vi skulle kika på hur Ala rörde sig. Malin var med till Karlstad och kikade hur det såg ut sist när hon verkligen var halt så hon är en bra måttstock. Hovslagare också, sett många halta hästar. Ärlig är hon också.

 

Sagt och gjort, först sprang vi på grusvägen uppför lilla backen och det syntes ingen hälta. Sen ut på vägen, hårt underlag på asfalten och med broddar som inte gått att skruva ur och där sprang vi. Inget hälta och ingen rörelsestörning där hon satte under sig med höger bak så som hon gjorde i Karlstad. Kanske var det att vi hade dragit, kanske är det vilan sen dess? Högst troligt är att vi inte kommer få veta. Det blir som alla veterinärer sagt, det är hon som får visa vägen för vad vi ska göra, dra kommer vi aldrig mer prova, vare sig ungar på en åkmadrass eller något annat.

 

Ridhäst blir hon inte, det ligger sedan länge på hyllan, dra kommer vi heller aldrig mer göra, men nu kan jag med gott samvete skritta i skogen i alla fall. Det kommer inte bli något sätta igång, rida regelbundet heller, nån tur då och då, lilla svängen. Vinstlott bara det!

 

Efter detta och att vi tagit av bakskorna skrittade vi en tur, jag barbacka på Ala och Malin efter på Zorro och det är så det kommer vara. Bogserhäst för Zorro, inte mer. Lunka-skogen-ponny, inte mer. Vem som var mest nöjd med en tur i skogen? Helt ärligt vet jag inte, men nog var vi nöjda båda två.

 

När middagen är uppäten, allt är undanstökat, diskbänken är torkad och tom, diskmaskinen går och man mätt och nöjd får lägga sig på soffan en stund. Det är en av alla bra stunder på dagen. Morgonpromenad med Saffran är en annan.

 

Jag äter en egen form av tallriksmodell. massa grönsaker, gärna ett lass. Gillar grönsaker i alla de former, avokado, tomater, bönor, blomkål, sallader, you name it. Varma som kalla.

 

Efter det fyller man på med pasta, potatis, ris. Det gillar jag också. Pasta är bäst, därefter potatis.

 

Sen tar man en liten flisa kött eller kyckling. Det är inte lika gott längre. Hela bitar väljer jag mer än gärna bort, kyckling går bra.

 

Så här ser min tallrikar oftast ut.

 

Detta är nog bästa tiden på året. Jag vill inte vara inne.

 

 

 

Bara ben och barfota, det är jag det. Idag hade jag premiär.

 

 

 

 

Bella kan man nog beskriva så, naturfärgad.

 

Bästa fågellätet:

1. Koltrast, en ljummen kväll om våren. Oslagbart!

2. Lom, om kvällen när man ligger i sängen med fönstret på glänt.

3. Kattuggla, sena höstkvällar när mörkret smyger sig på och himlen är full av stjärnor.

4. Rödhake, på promenaden, lyckligt drillande.

5. Talgoxe, i februari när det doppar från taken och solen lyser klart.

 

 

 

 

Här tillverkas en vippbräda för cykel. Jonathan hamrar på och Jesper håller för öronen. 

 

Utan att vi egentligen uttalat det här Micke och jag en tävling varje vår om vem som först ser en sädesärla. 

 

I morse kom den och jag vann. Under frukosten landade en liten ärla på garagetaket. Nu är det vår! 

 

 

 

De där människorna som talar bakom ryggen på andra, som delar saker och funderingar kring andra. Undra vad de säger bakom min rygg?

 

 

 

 

Hittade spår efter Ala och mig från i höstas i den smältande snön. Det är ju på riktigt faan också att hon inte är hel och ridbar.

 

Vi blir osams ibland här hemma, som i alla familjer.

 

Jag skrev till en rad att jag älskar Jonathan på en teckning han börjat på till mig, som en överrraskning. Jag fick svar.

 

Här går Lekvägen 1. Det är den vägen som går till grabbarnas lekkompis i torpet uppe vid Himlabacken.

 

Vältrampad i perioder.

 

Det känns som om våren är sen. Vi har fortfarande snö kvar i både drivor och där solen inte kommer åt. Det är inte längesen det var kallare än tio minus på natten .

 

Men, igår hittade jag de första små gula tussilagoblommorna. 

 

 

 

Ljuset av dagsmeja, det är underbart. Helst med lite drill från talgoxarna också.

 

Idag blir han tio år. Grattis finaste Saffran.

 

 

 

Det var antagligen sista promenaden på isen för den är vintern. Det sjöng i isen och solen värmde fast det var kyligt. Vår i luften, på många vis.

 

 

 

Jag gillar att fynda beganat, av många skäl. Slit och släng gillar jag inte, ofta är det fina saker till lite billigare pris och ofta finns inte det jag vill ha som nytt.

 

Nu sist var det en ny kökslampa för en hundring. Snygg, passade finfint och skulle kostat betydligt mer om jag hade köpt den ny. Kanske rorar jakten lite också, att söka, leta och lägga ner lite krut på att hitta det jag vill ha på begagnatmarknaden. Jag springer dock sällan på loppisar. Det kanske jag borde.

 

Jag tror också att det är så vi måste börja leva, ta hand om det vi har och inte alltid köpa nytt bara för att vi vill. Just nu förbrukar vi i västvärlden långt över de resurser vi har. Jag tycker inte om det. Kanske är mitt sökande efter begagnat bara en droppe i havet, men jag gör faktiskt långt mycket mer än det.

 

Hon står gärna där framför kameran och jag står gärna där bakom den. Det brukar bli bra också.

 

 

 

Om vädret är bra och lusten faller på träffas jag och Saffran i skärgården på söndagar mellan 15.30-16.30. 

 

Promenad till Picasso och tillbaks under tiden ungarna karatesparkas på Kampsportens hus.

 

Jag har under höst och vinter ätit lite extra d-vitamin. Härom dagen när vi åt frukost så stoppade vi i barnen varsin vitamin. Jesper delade ut och Jonathan undrade om inte jag skulle ha,en damvitamin.också. 

 

Egen fri tolkning som kanske inte var så dum.ändå.