Marions blogg

Nån som vill med och prova att klättra i sommar? Jag ska absolut prova igen. Blodad tand liksom...

Tänk om man nån gång, bara nån gång kunde tänka först och göra sen. Eller nån gång läsa hur man ska göra innan man gör. jag är och förblir drottningen av fort och fel.

Ala är i Skåne hos Fjelltor och min box är tom. Kändes bra, en snygg, reslig och trevlig hingst. Nu hoppas vi på en unge om ett år ungefär.

Imorgon när jag släpper ut hästarna är Alas box tom. Ingen gul prinsessa som hummar god morgon, ingen stor lugg och inga toppade små guldgula öron. Ingen ljus rygglinje i den boxen. Fast, inga sorger för det. Hon är på kärlekssaga hos Fjelltor och om.allt går som det ska har jag en riktigt tjock häst om ett år eller kanske en ullig, gullig fölunge. Låt henne komma hem snart bara, det blir tomt utan den där luggen.

Vi har varit på skolresa. Sveafallen i Degerfors och vi hade en fantastisk dag. Vi fick där möjlighet att testa bergsklättring. Jag testade, det gick. Det var kul, benen bär inte som de ska, men oj vad kul det var. Jag kunde, jag vågade, jag gjorde det! Det var nervöst, det var darrigt och det står egentligen för så oändligt mycket mer. Jag gjorde det, jag kan det jag vill! Jag gör saker jag aldrig gjort förut nu, växer så det knakar. Jag är en ny jag, ger mig fan på och bara gör. Saker som tidigare kändes obekväma, att möta kritik, vara helt säker på vad jag vill och stå upp för det var inte alltid lätt. Det är det inte nu heller, man ta mig tusan, det är bra mycket lättare! Jag växer så det knakar, för alla runt omkring är det bara att hänga på om ni hinner med och helt ärligt, jag vette tusan om ni hinner med.



När jag pratade men min mamma på eftermiddagen så hon att "nu kvittrar min dotter igen" och det ligger något i det.

Man kan vara på väg hem på många vis. Micke och jag är efter helgen på väg hem. Det är en jättelång väg kvar, vi kommer få punktering, vi kommer få bensinstopp, vi kommer köra fel, kanske hittar vi aldrig hem. Resan är lång och mycket kan hända på vägen, men efter den här helgen är vi i alla fall på väg hem.

Vi förvarar nyckeln till vattenutkastet i en fågelholk. Eller, nä... Vi förvarade nyckeln till vattenutkastet i en fågelholk.

Äter just nu galet mycket avokado.

Den knogen, den på vänsterhand, den som hör ihop med pekfingret. Den vet när det blåser ute, den vet när det är kallt och den gör sig påmind. Nån som vill ha den?

Den första tappade tanden, förskoleklass till hösten, sluta väx unge!

Nu är tiden för skolutflykter. Idag ska vi till skogen med min klass. Jag minns en elev jag hade för längesedan som alltid hade ett silverpaket med i sin matsäck. En liten överraskning, något lite extra gott. Jag kom ihåg att jag då tänkte att om jag får egna barn vill jag göra så. Kärlek i ett litet paket. Detta är Jespers matsäck till skogen imorgon.

Jag hittade denna på nätet, ganska bra beskriver tror jag.

Jag hjälper tjejerna i stallet. Eller, tja… tjejerna och tjejerna. Det är två självständiga kvinnor i övre nedre medelåldern. Och ”hjälper” är förstås ett relativt begrepp i samman­hanget. Jag mockar och spånar. Och försöker att inte gå i vägen. Hästarna är sex till antalet och fem av dem är ordentligt stora. En är lite mindre. En ponny med isblå, penetrerande blick och egensinnigt humör. De är snälla, kloka djur allihop men de väger åtskilliga hundra kilon och de går inte att prata till, som med en hund. Man måste förstå deras kroppsspråk. Man måste förstå deras ljud. Deras fnysningar och frustningar. Man måste ha koll helt enkelt. Och man får inte vara feg. Eller svag. För stalltjänst är ett tungt arbete. Aptungt.

Och hästar är inga leksaker. Som till exempel en moppe eller en skoter (som man kan glömma ute i regnet några veckor utan större konsekvenser, och som har en av- och påknapp). Ändå dras, exempelvis, motorsporten med en obegriplig machostämpel, och hockey- och fotbollskillar framställs ofta som robusta tuffingar. Hästtjejer som lite pimpinetta å sin sida; man står och luktar på hästens mule, flätar manen, läser Min Häst… Fast jag skulle tro att de flesta av hockey- och skoterkillarna (precis som jag) skulle blekna betänkligt i en stallmiljö. Som det inte finns nåt puttenuttigt med överhuvudtaget. Utan att ha några vetenskapliga belägg för det gissar jag att tolvåriga stalltjejer ofta är betydligt starkare mentalt än exempelvis sina jämnåriga, motorintresserade killar. Starkare än vuxna karlar. Oavsett om dessa håller på med brottning, boxning eller nån flåsgapig bollsport.En arg, eller bara lätt missnöjd, häst på 500–600 kilo är ingen lek, tro mig. Att bli klämd av en sån i en trång stallgång kan få allvarliga konsekvenser. Att sitta på en ståtlig nordsvensk som råkar i sken ute i skogen, exempelvis för att man dyker på en älg eller dylikt, är inget för den harhjärtade. Hästtjejer är, med andra ord, the shit.

Och redan i tidiga tonåren drillas de i egenskaper som kan göra dem till fantastiska vd- och- chefsämnen i framtiden. Ansvarsfulla, orädda, strukturerade. Skickliga på kommunikation och samarbete. Stark självkänsla. Fast jag misstänker att få skulle våga ha det med i CV:t: Från 12–18: hängde i stallet. Varje dag. Tog ansvar. Varje dag. Eftersom de flesta män inte har en aning om vilken extremt krävande miljö ett stall är. Hur meriterande den faktiskt är. Inte minst om man jämför med en basketplan. Eller en skoterverkstad.

Jens Ganman

Det händer mycket i en kris. Man utvecklas, växer, lär sig om sig själv. Jag står i dag här som mycket rakare, mer säker på mig själv, mer säker på vad jag vill och varför. Jag har lärt mig att sätta mig själv lite längre fram, lyssna mer på mig och mindre på vad andra tycker. Någon sa att det är mer "bett" mig nu och det är nog sant. Jag är vassare, säger oftare vad jag tycker. Jag tar tag i obekväma saker, tar tjuren vid hornen men en gång. Står för de beslut jag tagit. Jag gillar den nya mig. Alla gör säkert inte det, jag är nog inte lika bekväm. Jag står helt enkelt upp mer för mig själv. Skön känsla. Jag tänker inte ge mig in i något bara för att man borde. Det är mitt liv och över det bestämmer jag. Jag ser allt klarare, både mig själv och andra.

Jag lever också i en värld av ljud nu. Jag har hittat tillbaks till en gammal vän. Välkommen tillbaks i mitt liv Martin Stenmarck, jag hade saknat dig. Högt ska det vara, en värld där man känner basdunken i bröstkorgen, där det spritter lite i benen och där man kan sjunga högt med utan att man hör det. Däremot förstod jag att andra också hör det häromdagen, ända ner till sjön hörs jag visst.

Nyvaken tar jag med mig hunden ut, släpper ut hästarna, går en kort morgonpromenad. Sen när man kommer in och det luktar frukostkaffe i hallen, då är livet rätt bra.

Ja, är man en hästtjej, då hittar man spår, eller kalla det bevis om du vill, i hela huset. Diskmaskinen också...

Det är nu man somnar till lommens rop som ekar i den ljusa försommarnatten och vaknar till småfåglarnas kvitter tidigt, tidigt på morgonen och somnar om igen.

Idag fyller Ala år, sju faktiskt. Älskade häst, hon betyder så mycket. Det är liksom hon och jag, jag är hennes människa och hon är min häst. Det är så tydligt. Hon och jag, jag och hon.



En av mina absoluta favoritbilder. Helena Kättström knäppte den.

Det enda jag inte hade koll på var om det var däck med eller utan rotationsriktning, och det var som jag trodde. De hade ingen. När man blir själv är det plötsligt mycket vardagspraktiskt man visst måste hantera själv, byta däck är väl ingen konst, men tillsammans med en trädgård, ett hus, två barn, en middag om dagen att fixa, tvätt, förskole- och skolväska att packa, handla, ett stall som ska funka, läxor som ska läsas och så fortsätter det... Från en familj med två vuxna som kan ta ansvar till att stå ensam med ALLT! Ni fattar va? I allt detta jobbar jag dessutom heltid. Vi får se om kroppen håller...

Jag kan själv, det mesta men fasen vad skönt det är med vänner som hör av sig och hjälper till och en bergvägg att luta sig mot. Det är också nu man kan skilja agnarna från vetet, vem finns där och vem finns inte där. Vem hjälper till och vem gör det inte... Man lär sig mycket om sig själv och minst lika mycket om sina vänner och de man har runt sig.



Någon jag tycker mycket om och bryr mig mycket om sa för någon vecka sedan när tårarna rann att ensam är inte stark. Du hade rätt. ♥

Idag blir en utedag. Jag har en del på min lista, jag ska skifta hjul på transporten, jag ska mickla ute bland blommor och buskar, fåglarnas vintermat ska ner, en och annan tvätt ska få torka ute, jag ska flytta ut lite pellisar (törs man det egentligen?), jag ska rida en sväng om nån kan kika till mina barn en kortis, klippa Alas man, snusa på henne ordentligt, röja av lite i garaget, snygga till i största allmänhet, främst ute. Söker nån mig finns jag där, där ute i solen med skitiga brallor, håret i tofs, röda axlar och med ett leende. Välkommen hit.

Köra bil i stan är inte min grej. Det är för mycket som rör dig, bilar, cyklar, människor, trafikljus, bromsljus, barn, blinkers, hundar, barnvagnar, bussar, motorcyklar, filbyten och fler bilar och ta mig fan, de är ju överallt. Nä fy, tacka vet jag en blöt novembereftermiddag med underkylt regn och transporten full i hö bakom. Ett möte med en timmerbil då är ju vardagsmat. Stadstrafik är jag galet ovan... Usch!

Känslan när man inte vill gå in, fast det börjar kännas lite kallt mot hettan i ansiktet, fast solen sänker sig. Känslan när de första vårdagarna som smakar sommar kommit. Kvällspromenaden hade gärna fått varit många kilometer.

Lycka är att komma hem till en nyklippt gräsmatta när man jobbat en hel dag. Tack allra bästaste mamma och pappa. Ni är bäst och jag älskar er.

Jag lär mig, massor just nu. Jag har lärt mig säga till att jag behöver hjälp och känna att det faktiskt känns bra med lite hjälp. Jag har lärt mig att gränsen för vad jag klarar låg längre bort än jag trodde. Jag har lärt mig att slå av på tempot lite. Jag har lärt mig att man tänker allra bäst under en rask promenad med Saffran.



Frågan är vem som kommer vara smalast till sommaren, jag eller hunden?

Det är nu, just nu som jag alltid, varje år vill trycka på stopp. Jag hinner aldrig bli klar med björkens musöron, med dofterna, med solen, med hägg eller tussilago och vitsippor. Snälla, stopp någon, bara stopp!

Den ena ritar och den andra läser läsläxa. De är så fina, älskade ungar!

Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye