Det tar ett tag att skjuta in sig. Så är det alltid, innan man trixat och fixat till inställningarna. Jag klämmer ofta en bild utan att ens olla inställningarna först. Då blir det lit galet...

 

Jag tänkte bjuda på årets julkort, innan jag hade skjutit in mig. Ni får väl gissa. 

 

Man vet att det är lov när man tänder morgonbrasa.

 

Jag går upp i vikt och ner i storlek. Lite bakvänt, men jag vet ju varför.

 

 

 

Bokade in mig på ett stationspass på Fabriken och där jobbar man varannan station puls, varannan styrka. Puls var en stepbräda. 

 

Guuuud vad jag längtar efter ett svettigt, jobbigt pass step. Det som var det pass jag nästan var rädd för. Nu är jag fast, förlorad. Jag längtar efter en bräda, snabba låtar och känslan av hög puls och svett som rinner. Förlorad.

 

Det här året har inneburit nya bekantskaper. Många nya människor jag gillar. De flesta är endorfintillverkare på Fabriken. Maria som på pressar mig till lite mer än jag kan. Lisa som skrattar så ofta och så härligt. Mia med en räv bakom varje öra och som alltid tjoar rakt, så najs. Tamim som får stå i mål för massa otrevligt man häver ur sig när man ska ta i. (förlåt) Madde som är mitt facit och Bettan som är en trygghet i min del av salen. Sabina som jag gillar massor, glad och fokuserad ofta bakom min rygg. Det finns så klart fler. Allihop glada, med ett litet tips, ett "bra jobbat" eller en high Five.

 

 

Sen har jag en till ny, pålitlig vän. Linnex, tack gode Gud för Linnex.

 

Jag vet attt det heter viltfärgad och tabbytecknad, men om jag skulle beskriva Trolla för någon som inte vet så ligger hö-färgad ganska nära.

 

 

 

Bara idag kvar, sen tar jag och ungarna höstlov. Vi är värda det. 

 

Planer? Såklart, Linda vill komma och hänga med Kyllir. Det gillar jag, hon är så kär i honom och det känns så rätt. Vi ska till Stockholm en kortis, Vasamuseet och tekniska. Hotell och äta ute. Jag ska till tandläkaren och lämna prover och sen ska jag rida, gå med hunden och träna.

 

Lite jobb blir det också. Utvecklingssamtal stundar och ska förberedas.

 

 

 

Det är en skön känsla när de kan äta huller om buller och samsas när det är mat.

 

Ala och Zorro till vänster och Kyllir och Joar till höger.

 

Man missar ofta det vackra för att det är litet.

 

Det var aldrig ett mål. Det var bara svårt och tungt. Nu sitter tekniken i mina pull-ups. Så skönt, ett mål jag nådde och som jag nog satte upp efter att jag klarade det. Är det fusk då? 

 

 

Han är rätt underhållande.mär han pratar i sömnen. Här är ett urval av morgonens prat. Det var mycket mer han sa, men lite trött som jag var minns jag inte allt. 

 

- Var? Inte där...  Där!

 

-Jaha, skulle jag skriva.

 

-

Ala äter frukost. Tre deciliter proteinpellets. Musen i stallet äter nattmat. Tre deciliter proteinpellets.

 

Näpp, trots att det finns fina småsaker utomhus så är oktober och november inte min tid...

 

Säg hej till släden. Den lilla röda. Man kan lasta mycket på den, 50 kg+Susanne och få går det tungt framåt. Man kan hala in den med en lina. Man kan lasta 45 kg och dra den framåt med ben och mage, då gör det ont en dag senare.

 

Den lilla röda, modernt tortyrredskap. Högst frivilligt just då. Djup ånger dagarna efter. 

 

Fy, vilken träningsvärk jag har i magmusklerna. Jag hoppas på en dag när jag inte behöver skratta eller nysa imorgon. Inte så troligt, men skoja inte med mig imorgon tack.

 

Jag är bra på mycket, men jag är inte stresstålig. Jag slår snabbt i taket och får svårt att göra saker bra. 

 

Jag gillar att göra undan saker, fundera lite och gå tillbaks och fixa till. Ibland blir det onödigt mycket stress och tidspress. Då är det skönt att ladda ur på ett bra sätt i alla fall. Lite Fabriksjobb, lite svett, lite puls. Sen känns det bättre igen.

 

Jag är inte bra på det. Vankar av och an här hemma. Blir rastlös. Idag blir det en sån dag, men jag hämtsr nog hem lite jobb tror jag...

 

Ställde mig kö till kvällens träning också. Det kan nog behövas.

 

 

 

Jag tappar alltid lite sugen när det mörka, leriga och blöta rullar in. Det är den tiden nu. Gegga i hela hagem, klafsigt och blött överallt. Jag avskyr det. Nu är det mest transportsträcka tills advent. Dagar när solen skiner är laddpauser för att orka in i mål. 

 

Detta har bara blivit värre på sista tiden. 

 

Jag har funderat på hur man kan göra det enklare och svaret är inte så konstigt:

1. Ät och sov (det fixar jag oftast, matlusten är väl lite si och så ibland men sova kan jag alltid).

2. Rör på dig (japp, inga problem där heller och jag tänkte öka lite nu för att bryta den där nedåtgående spiralen).

3. Ut och sug in dagsljus. (Jag gillar att vara ute så det fixar jag också)

4. På höstlovet blir det dessutom att öka utomhustiden. Kasper kommer få en lång morgonpromenad varje dag och så ska jag se om vi inte kan hitta på något lite extra kul, hela familjen.

5. Jag ska försöka rida lite också. Göra saker jag gillar.

 

Leriga hästben får illustrera skiten med höst. Jag tycker inte om lerga hästben, eller leriga hagar, eller lera över huvud taget. Ge mig lite frost och tjäle lite snabbt nu.

 

 

 

 

De senaste åren har kommunen haft stegräknartävling under hälsoveckan. Förra året gick jag rätt många steg, över 10 000 var det i alla fall. Jag blev inte placerad.

 

I år hade vi fiidrottsdag just denna dagen och jag stod på fruktstationen där eleverna fick pausa lite och äta en frukt. Jag stod där hela förmiddagen och trampade. Det blev 21 000 steg och i år vann jag!

 

Vi byggde Londonbussen och hela faliljen var med. Underbart och galet kul. Nu är den klar och tillbakalämnad.

 

 

 

Jag fick en rosa rattmuff av Micke. Lite vardagsomtanke. Jag behöver inte bli kall om händerna i onödan liksom. 

 

Tack. ♥️

 

Jag har någon form av blandad känsla inför vanilj. Som smak funkar det om det inte är syntetiskt. Då går det bort. Som lukt funkar det inte alls, magen nästan vänder på sig. Dumt att köpa just den där tvålen då...

 

Jag tappar alltid sugen en period på hösten. Det blir liksom lite gråare både på utsidan och insidan. Jag fryser, saknar ljuset och värmen  från sommaren. 

 

Det botas bäst genom att vara ute, äta och träna och sova bra. Göra saker man gillar och fylla på med lite D-vitamin. 

 

Då gör vi så då. 

 

När det gäller att lastträna som unga hästar är jag faktiskt riktigt duktig. Kyllir provar för tredje gången på bilden. 

 

Lätt som en plätt sa han och klev in.

 

Nyckeln är att vara lugn själv, läta hästen själv gå in, låta det ta tid och bjuda på godis för varje framsteg. Tid är nog det viktigaste. Det och att låta dem själva välja att gå in

 

Det är inte alls svårt tycker jag, inte Kyllir heller. De andra föken har varit på precis samna sätt.  Lite tid och godis  och sen kliver de gärna in. 

 

Lite krispigt kallt, första minusgraderna. Upp med tuppen och släppa ut hästarna. Morgongnägg från Ala. Frukost i motljus och jag måste stanna ett par sekunder och njuta.

 

Man börjar med en god frukost. Sen åker man till fabriken och river av ett Cross-pass. 48 burpees i födelsedagspresent. Äh, tack typ...

 

Fredag kväll, inte en skärm i sikte. Här byggs det VIP-byggen. 

 

 

 

Jag minns Anders Olssons föreläsning för några år sedan. Han började med ungefär Jaha, ni har hälsoveck? (på bred Hagfors-dialekt)  Kul, en veck om åre eller? Jag har det 52 vecker om året.

 

Jag kommer nog inte upp i hans träningsnivå, men jag är närmre nu än då.

 

Måndag - step

Tisdag - Cross Tabata

Onsdag - vila

Torsdag - Stegtävling i kommunen 21000 steg och Combat på kvällen.

Fredag - vila

Lördag - Cross-träning

Söndag -Combat

 

Gör om och gör rätt. Nu skiter jag i vågen och bara kör. Målet var ju 79-nånting till nyår.  Nu är målet träna på, rid om du vill och hinner. Fokus på rätt sak, mående är viktigare än siffran på vågen. Det blev bara en stress och en känsla av misslyckande. 

 

Telefonen ringde medan jag stod och mockade. Ett mobilnummer jag inte kände igen. Det var från E-Brix. De ville bara meddela att vi var utvalda att bli deras VIP-byggare och att vi kunde komma och hämta ut, bygga och sedan lämna in Londonbussen. 

 

Gissa hur kul det ska bli?