Marions blogg

Jag letat foton att ha i trappen när vi målat om den och hittar en gammal skatt.

 

Om jag fick välja superkraft så skulle jag välja att kunna teleportera mig. Detta är kanske inget jag funderat ut utan frågan om vilken superkraft jag skulle vilja ha från mina barn. Efter lite tankearbete skulle det bli att kunna teleportera sig. Jag vill också ha med tillägget att de jag håller i handen följer med, om nån nu skulle vilja ge mig en superkraft menar jag.

 

Söndag, höstlovet startar egentligen först på måndag (alltså idag) och något måste man ju hitta på. Både Jesper och Jonathan har haft Andrés polarexpedition som Peek i skolan och både är intresserade av händelsen. I Gränna finns polarmuseet. Vi kollade väderprognosen och Trafikverkets vägkameror och bestämde trots sommardäck och snöfall att åka dit. Snö fanns det men vägarna var torra. Vi tog ett bra beslut.

 

På vägen ner lyssnade vi på Bea Uusmas dokumentär om sin forskning om expeditionen. Väl värd att lyssna på, du hittar den här:

 

 

Blir du lika biten som jag så kan man också lyssna på hennes sommarprat här:

 

 

I slutet av 1800-talet tävlade man om vem som skulle komma först till Nord- och Sydpolen. I Sverige fanns en man, Salomon André, en ung man från Stockholm. Han ville dit. Han kom aldrig dit. Han dog på en ö i norra Ishavet, ensam. 

 

Det är en spännande historia vi tagit del av på Polarmuseet i Gränna. Tre människorna som väcker nyfikenhet och frågor. Vad hände egentligen. Historien har fängslat mig och nu har vi varit där och sett det på riktigt. Rester av kläder, personliga tillhörigheter och material.

 

 

Vi fick se slädarna de hade med som nödutrustning, vi fick se hur ballongkorgen såg ut och vi fick se tygprovet av det siden de tillverkade ballongen av.

 

Vi fick se personliga tillhörigheter så som smycken, kläder, dagböcker och utrustning.

 

 

 

I slutet av 1800-talet tävlade man om vem som skulle komma först till Nord- och Sydpolen. I Sverige fanns en man, Salomon André, en ung man från Stockholm. Han ville dit. Han kom aldrig dit. Han dog på en ö i norra Ishavet, ensam. 

 

Det är en spännande historia vi tagit del av på Polarmuseet i Gränna. Tre människorna som väcker nyfikenhet och frågor. Vad hände egentligen. Historien har fängslat mig och nu har vi varit där och sett det på riktigt. Rester av kläder, personliga tillhörigheter och material.

 

 Vi fick se flaskan med champagne de hade med sig och skålade för kungen med.

 

 

Det blir inte mycket kött på en vecka... Jag gillar grönsaker jag.

 

Måndag -  Två skivor falukorv.

Tisdag - Lite bacon, kanske 100 gram.

Onsdag - Tre chickensticks.

Torsdag - Två skivor skinka på frukostmackan.

Fredag - inget kött alls.

 

 

 

Ensam i köket, tyst, frukost. Varmt kaffe och en ostknäcke. Kallt ute, tända ljus. Snart höstlov.

 

Jag hade verkligen inte sett att det var ett berg i botten på just den här sortens vattenflaska. Coolt.

 

 

 

Mitt i utvecklingssamtalet fick föräldern resa sig och gå och snyta sig. Gullig som hon är tog hon med till mig som satt kvar. Vsrdagsomtanke.

 

Jesper fick en byggssab i metall i födelsedagspresent. Skitläcker om du frågar mig. Ålder +15 åt, plättlätt tyckte han.

 

 

 

Snorig som få och inget ork. Då blir det få saker gjorda. Den som är nästan alltid  drivande tar en paus och sätter dig med en kopp te. 

 

Jonathan har funnit nöjet i att åka på promenad istället för att gå. Ponny i julklapp kanske?

 

I fredags tog vi oss ut hela familjen på promenad. Jodå, Jesper är också med men han är bakom Jonathan.

 

 

 

Det har varit blåsor i munnen, ont i halsen och öm i näsans slemhinnor ett tag och jag har känt att det vore skönt om det kunde bryta ut istället.

 

Nu har det gjort det, huvudvärk, ingen ork och snorig. Nu känns det mer som om den förra känslan var bättre. Wiviken får vara lågfartsområde i helgen tror jag.

 

Jag startar nästan alltid med en skål med grekisk yoghurt, lite honung och mandel, en kaffe och en knäckemacka.

 

Det är långa skuggor på promenad på eftermiddagen.

 

Nu blir det nästan dag, fast det är natt. Tack älskling.

 

Tjugo grader varmt efter jobbet, solen som sänker sig och ett måste att vara ute. Vad gör man då? 

 

Jo... Man tar med älsklingar och pälsklingar på promenad.

 

 

 

Jädrar vad man hinner mycket om man bara sätter fart.

 

 

Morgonpromenad med Kasper och Micke. 

 

Badhuset och minst 1000 meter. Lätt som en plätt.

 

 

 

Inga direkta planer, lite vi borde göra och lite jag borde göra, men mer sk det inte bli faktiskt. En sak i taget och i ett lite lugnare temop än vanligtvis.

 

 

 

Ät av och duka upp! Typisk Marionkommentar.

 

 

 

Det är rätt härligt med höst när allt ute skiftar från gulgrönt till intensivrött. 

 

Hon sa: "Du får sörpla". Det fick jag.

 

Jag fullkomligt älskar det. I söndagskväll var det starkt. Ut och kika såklart. Ta nattbilder är jag värdelös på, men grannen fick till en fin.

 

 

 

Det där med 10 000 steg är inte längre svårt, det är ett behov. Jag är liksom inte klar om jag inte fått röra på mig som jag ska. Det behövs 10 000 steg minst för att det ska vara lugnt i kroppen på kvällen. En ganska bra vana faktiskt.

 

Kasper är lika nöjd han. Vi går och går och vi gillar det.

 

 

Tio dagar av väntan, nedräkning och frågor om hur lång tid det är kvar är över. Glasögonen är hämtade och ungen är jättenöjd.

 

Det ska bli lite nytt i sovrummet. Sänggaveln ska fixas till och det ska bli nya sängbord. 

 

Det är inte klart än men jag kan bjuda på en inspirerande bild.

 

Nu är det gaveln ni ska kika på. Vårt sovrum är blått, det har snedtak och är betydligt mindre.

 

 

 

 

49 bloggade jag i morse. Kom till jobbet, fick kramar och blomma, choklad och paket. Mysigt värre.

 

Rektorn kom förbi och sa grattis, undrade hur det kändes och ungefär följande konversation uppstår.

 

Jag: Jag vet inte hur det känns, inte som 49 i alla fall.

Rektorn: Du fyller väl inte 49?

Jag: Jo-o!

Rektorn: Nä, det gör du väl inte...

Jag: Jo, vänta jag måste räkna...

 

Nä, jag fyllde inte 49 utan 47... Jävel vilken koll jag har. Vi skrattade gott... Både jag, kollegorna och eleverna. Nu är det din tur att skratta.

 

 

 

Vad hinner man på 49 år? Det är ju såklart olika men jag har vuxit upp med en fantantisk familj, fått med två fina barn, ett giftermål, varit darrande nära en skilsmässa, köpt ett hus, byggt ett stall. Ägt och utbildat tre hundar, tävlat aktivt med två. På väg att fostra och utbilda den fjärde. Tagit fram fyra fina fjordföl och ägt och utbildat två ston. Startade SM på det ena. Skaffat mig en lärarutbildning och lärt många elever allt från att skriva och läsa till hur jorden skapades. Jag har varit snubblade nära att bli polis. Jag har skaffat mig två stadiga ben att stå på när det är blåsigt och numera vet jag vad jag vill och genomför det oftast. Jag har tagit kloka beslut och sämre beslut, skaffat vänner och förlorat dem.

 

Jag är rätt nöjd. Jag hoppas det är mycket kul kvar.

 

 

 

Att bo sjönära är toppen när jobbet blir för mycket och man behöver hitta ett andningshål. Att ha hund är också toppen, av samma skäl. Ut och gå hjälper bäst.

 

 

 

Det händer inte så ofta längre, så klart saknar jag honom men inte på samma hopplösa vis.

 

Då och då händer det dock, som när jag får syn på hans halsband som hänger på kroken i hallen. Det blir inte som vanligt igen.

 

I ett klassrum hade den irrat sig in. Ett klassrum med många fönster och en lärare som inte riktigt gillar fåglar.

 

Tillsammans med en kollega löste vi det och den flög ut efter lite guidning.

 

 

 

Blåsor i munnen och knäckebröd är en lite sämre kombination.