Marions blogg

Det är tre år sedan nu. Livet vändes upp och ner, jag förlorade fotfästet för ett tag. Mycket av det jag trodde på fick jag kasta bort, omvärdera och tänka om runt. Jag tog efter ett tag omtag, jag gör ju det. Alltid. Det tog dock längre tid än vanligt. Herre över mitt liv och mina beslut har jag alltid varit. 

 

Livet nu är bättre, verkligen inte mer friktionsfritt, tvärtom. Med mer skinn på näsan än tidigare mer benägen att placera mig själv lite längre fram. Vill jag så gör jag, inte till vilket pris som helst men nu går det kosta lite mer än innan. Obekväma beslut är inte så obekväma länge. Jag behöver bara tänka genom dem först. Vad vill jag och varför, hur ska jag säga det.

 

Med handen på hjärtat behövdes det nog ruskas om lite. Livet då var nog bra för andra, men inte helt bra för mig. 

 

Mitt i allt det där, när allt kändes nattsvart och inget kändes som det fungerade fanns det andningshål. Vänner, Ala, Saffran, mamma och pappa, ungarna. Tack alla ni som fanns där vid min sida.