Jag har länge trott att jag är ensam om att vägra gå på begravningar. Jag tycker inte att det är något bra sätt att ta farväl av en människa. Jag tycker att begravningar känns som helt fel. Först samlas man på en obekväm plats (jag är inte helt bekväm i kyrkomiljö), där ska man sitta och lyssna på hur någon som inte kände personen talar om en massa saker som den bara fått berättats för sig, kanske läsa dem från anteckningar. Man ska lyssna på musik, kanske sjunga lite (hur lätt är det när magstödet är ett enda darr?) och sen gråta massor. Alla i kyrkan befinner sig i någon slags konstlad sinnesstämning, ett pålagt, icke valt känsloläge.
Sen ska man kanske fram och lägga en blomma, att gå kyrkogången fram är jag heller inte bekväm med. Säga något personligt så alla hör och som ändå passar. Sen ska man ut och dricka kaffe med släkten och vännerna och slappna av och gärna skratta lite.
1. Det känns i min värld som hyckleri. Konstlagt, tillrättalagt och bara fel.
2. Argumentet att man alltid gjort så håller inte. Inget är rätt bara för man alltid gjort så.
3. Hur många gånger blir det inte lite fel, man väljer något för att det passar där, inte för att det passade personen. Varför det liksom?
4. Alla dessa blommor, kan man inte få dem när men lever. Vem är de till för liksom?
Jag vill inte ha en begravning, jag behöver ingen sten. Sten kan mina efterlevande få ha men begravning vill jag inte ha. En eventuell urnsättning med de närmaste kan jag gå med på. Ha gärna en fest istället, jag tycker om att man samlas till någons minne. Ta en stund och hänga ihop, prata, fika, äta något gott, dricka något som passar.
Om, när, jag inte finns mer så använd den tid begravningen skulle tagit till att träffas, men ha ingen begravning. Köp inga blommor.
Igår träffade jag för första gången någon som tänker som jag helt ut. Jag har träffat människor som respekterar det, men aldrig någon som tänker på samma vis som jag. Jag är inte ensam, jag har en allierad som också tycker att det är som någon form av masspsykos, som tycker att man borde gett människan som inte finns blommorna innan den dog, som satte ord på det där att man väljer mer det som passar situationen istället för det personen kanske skulle ha önskat.
Jag kommer troligen aldrig gå på begravning. Jag kommer däremot göra något stillsamt under tiden den varar, sitta på en sten vid sjön, andas in och andas ut. Gå en promenad i skogen, tänka klart tankarna. Stanna inne, lyssna på någon lugn musik, tända en brasa. Jag kommer kanske skicka en blomma en enkel, be någon ta med och lämna den, men jag kommer inte att komma.
Jag tror inte att någon kan förstå hur skönt det var att hitta en allierad, det känns som om det är mer tillåtet nu när det finns fler som tänker som jag. Lättad, tillåten, så känns det.
