Marions blogg

Ibland är det helt hopplöst i skolan. Jag lägger ifrån mig saker utan att lägga märke till det, pratar bak och fram och lägger saker på bra platser och minns sen inte var.

 

Pratar bak och fram gör jag dagligen. Sist var det vastrakt (rastvakt) och att lägga väskan i läsläxan eller sätta pappret i svenska bakom pärmen är mer regel än undantag.

 

Eleverna är vana och jag brukar mest fnissa lite och säga att jag gjorde det med flit för att se om de var vakna eller att de bara borde förstå vad jag menar.

 

En del dagar är det värre än vanligt och ungarna fnissar. Igår gav en flicka mig en egen hashtag. #LivetsomMarion. Jag fick den på en Post-it i pannan. Kanske för att jag inte skulle tappa bort den.

 

Mina elever och kollegor , behöver jag säga att jag älskar dem?