Marions blogg

I helgen kom Malin och vi skulle kika på hur Ala rörde sig. Malin var med till Karlstad och kikade hur det såg ut sist när hon verkligen var halt så hon är en bra måttstock. Hovslagare också, sett många halta hästar. Ärlig är hon också.

 

Sagt och gjort, först sprang vi på grusvägen uppför lilla backen och det syntes ingen hälta. Sen ut på vägen, hårt underlag på asfalten och med broddar som inte gått att skruva ur och där sprang vi. Inget hälta och ingen rörelsestörning där hon satte under sig med höger bak så som hon gjorde i Karlstad. Kanske var det att vi hade dragit, kanske är det vilan sen dess? Högst troligt är att vi inte kommer få veta. Det blir som alla veterinärer sagt, det är hon som får visa vägen för vad vi ska göra, dra kommer vi aldrig mer prova, vare sig ungar på en åkmadrass eller något annat.

 

Ridhäst blir hon inte, det ligger sedan länge på hyllan, dra kommer vi heller aldrig mer göra, men nu kan jag med gott samvete skritta i skogen i alla fall. Det kommer inte bli något sätta igång, rida regelbundet heller, nån tur då och då, lilla svängen. Vinstlott bara det!

 

Efter detta och att vi tagit av bakskorna skrittade vi en tur, jag barbacka på Ala och Malin efter på Zorro och det är så det kommer vara. Bogserhäst för Zorro, inte mer. Lunka-skogen-ponny, inte mer. Vem som var mest nöjd med en tur i skogen? Helt ärligt vet jag inte, men nog var vi nöjda båda två.