Marions blogg

En del saker blir inte som man planerat. När Atle föddes var det självklart att Ala skulle premieras, hon skulle in i stamboken och få ett nummer. Jag hade däremot inga planer på att göra det med honom vid sidan utan det skulle tas nästa sommar.

 

Vi tränade ordentligt, jag har ju en förmåga att vilja visa Grand Prix-nivå när det krävs något betydligt enklare. Galoppfattningarna var roligast att träna och det tyckte vi nog båda. Underbar känsla att trumma fram på vägarna i skogen, lika glada båda två. Vi hade också bra hjälp av Anna, en tränare som jag har stort förtroende för och som fixar till småsaker så stora saker också löser sig.

 

 

 

 

Hur som helst, det vita schabraket satt på, mina vita ridbyxor var framme och Ala var halt. Inget bruksprov för oss det året. Det blev något helt annat, en långvarig skum hälta som efter många veterinärbesök tillsist visade sig på en röntgenplåt som en pålagrning i kronleden på höger bak. Med en blodig bakkota åkte vi hem. Ala hade tydligt markerat att bedöva något kota skulle vi inte och hon kastade kanyler, veterinärer och djursjukvårdareåt höger och vänster på stallgången på ATG i Karlstad. Hemresan var inget vidare, snöstorm och en stor klump i magen och en i halsen. Min fina häst, var skulle detta sluta.

 

 

På återbeöket såg allt bättre ut och med en specialsko som är uppåtriktad i tån kunde i knappt se något hälta och det fanns ingen synlig förändring på röntgen. Jag tror nästan veterinär Henrik var lika förvånad som jag.

 

Nu laddade vi för draget bruksprov och en fölunge till. Ala åkte till Fjelltor och kom hem dräktig. Hon drog gärna och tyckte det var kul. En härlig häst att jobba med och jag kände att jag gick i morfars spår när vi några kilometer från där han körde häst i skogen drog våra stockar.

 

 

Det blev augusti och vi var redo för att åka till Arvika och dra timmerkälke. Fredag kväll när jag ska ta in hästarna så kommer ingen Ala men hon gnäggar när jag busvisslar. I hagen stod en häst som verkligen inte var pigg. Hon darrade i hela kroppen och jag fick bogsera hem henne den korta biten till stallet. Över 40 grader och hon var verkligen inte pigg. Det blev en lång natt tillsammans med Lotta från distriktsveterinärerna i Kristinehamn. Det var flera samtal till Skara och Strömsholm och släpet var kopplat. Bukhinneinflammation och det var ovisst om hon skulle klara detta. Lite bättre efter smärtstillande men det var verkligen en sjuk häst i stallet. Jag har helt ärligt aldrig sett en så dålig häst, inte före och inte efter. Det gick dock vägen, hon repade sig och det där lilla knytet till föl i magen klarade sig också. Det blev såsmåningom Froste.

 

 

 

Med en Froste vid sidan laddade vi nu för bruksprov igen. Vi tränade och tränade och jag blev nervösare och nervösare. Jag hade mycket hjälp av Anna-Karin och det är jag glad för. Såna där små tips som löser problemen lätt.

 

 

Vi åkte till Arvika och med oss hade vi selen och timmerkälken jag och Micke renoverat, Micke, Malin och Eva. Man fick "övningsköra" ett varv innan det var dags och vi selade på och drog ett varv, inga problem. Kul tyckte Ala medan jag var kräkfärdig. Timmerkälken imponerade på farbröderna och sen, nästa varv var det på riktigt. 

 

 

 

Den här gången gick det lika bra. Finaste, bästaste Ala klev på med ett "Kom igen nu matte, jag fixar detta. Häng på bara" och jag hängde på. Vi åkte hem med fina 40 poäng och ett halvår senare kom hennes siffror på posten. Hon är inte Ala Kry längre, hon är Ala Kry 3584 och hon är och förbli MIN! Min prinsessa, min guldhäst, Vi kommer inte kunna göra allt jag hade planerat, men vi kan göra en del och det räcker så länge det är med Ala jag får göra det.