Marions blogg

Jag vet inte riktigt var våren och sommaren tog vägen. Livet blev liksom fullt av annat, personlig kris och massor av personlig utveckling. Jag tänker ofta på det, jag tror aldrig jag växt så nån gång på insidan. Möjligen när jag bröt upp allt och flyttade ensam till Gotland, gav upp allt tryggt och skapade ett nytt, eget liv, stod på egna ben. Det var 18 år sen nu. Kanske var det dags igen.

Jag kan dock känna att det var på sätt och vis en billig utveckling, den jag gjort nu. Billig på så vis att den gav mig så mycket. En ny självkänsla, en trygghet i mig själv. Den gav faktiskt också lite broms i livet, allt går inte lika fort längre. Jag hinner stanna upp lite. Lite distans till andra, jag kan luta mig lite bakåt och inte alltid säga vad jag tycker, inte ens tycka faktiskt känna att ganska många saker faktiskt inte är nödvändiga att tycka om.

Det var också dyrt, det kostade många vakna timmar, många tårar och ofantligt mycket tänktid. Jag betalar fortfarande i tänktid. Det kostade en vår och en sommar. Jag kan inte riktigt minnas vare sig tussilago eller försommarens timotej. De är liksom lite dimmiga minnen från då. Vissa finns nog inte ens. Jag var upptagen med annat då, upptagen att tänka, hitta mig själv, överleva och reda i en miljard känslor. Nu, men lite distans, i krisens sista fas, nyorienteringsfasen så är det väl just det jag gör. Nyorienterar, ritar om min karta, väger in vad jag förlorat och vad jag vunnit. Tittar till ärren och inser att detta också är en del av den jag är nu.

Avslutar med att tacka de som stod där runt mig när livet minst sagt ruskades om. Ingen nämnd, ingen glömd. Hoppas att jag någon gång kan få "betala tillbaks". Jag tror inte någon av er kan ana vad ni betydde, där och då.