Marions blogg

Det började egentligen med en helt annan häst, Ljossa. Min första egna. Mitt allt, hästen som var gjord av guld och utan dess like. Ingen skulle kunna ta hennes plats... Ingen skulle kunna mäta sig med henne. Trodde jag då... Jag fick skicka henne med himlabilen, en dag när solen sken körde jag henne akut till Färjestadkliniken. Det tog 27 minuter från Hedhult. Jag vet det för att klockan i bilen alltid började om när man startade den. Hon fick sluta sina dagar där och kvar stod jag med en tofs från hennes lugg med hennes sista avkomma, Ljass. Trots att Ljass var trevlig, samarbetsvillig och jag av min veterinär fick den förvånade frågan om jag "skulle sälja den som rörde sig så bra" så sålde jag honom. Jag ville ha ett sto, så nära släkt med Ljossa som möjligt, allra helst hade jag haft en föltös efter henne... Letandet började. Jag visste att Helena Kättström hade ett sto, Ljosefin, som var så nära Ljossa man kunde komma nästan. Jag ringde och jodå, hon var dräktig. Jag "bokade" det där lilla i magen om det var ett sto. Det gick bra. Den 10 maj ringde så Helena, Ljosefin hade fölat. Hon pratade på i vad jag tyckte var en evighet. Var det ett sto? Säg då, var det ett sto? Jodå, tillsist, det var ett sto! Efter en kortare period utan häst fanns nu en plan. Jag hade en tingad fölunge. En Ala Kry. Vi åkte ner och kikade. Såååå söt, det är väl typ det jag minns. Kändes som ett säkert köp, fin pappa och en mamma som lämnat vad få andra hästar i Sverige kan mäta sig med. Vi hämtade hem en liiiiiten, lurvig unge i början av jullovet 2009. Åren gick, vi var på premieringar, provade träns, tränade på att åka transport, lyfta tassarna och att gå bredvid. Vissa saker blev lite för mycket, som att bli spolad med slang, att se för många gula... Då hade hon från början en lösning, att resa sig. det har hon gjort många gånger, men alltid på samma vis. Hängande framben och tagit ansvar för det genom att titta var hon landat, alltid bort från mig. Jäkla obehagligt till en början kan jag lova. Nu var det längesen, hon är lite mer vuxen nu. Hon är också en häst som helst skulle bo i min ficka. Hon pillrar på allt och det är ner än ett blixtlås. Fast det gör inget, det är ju så hon är. Tur jag har en snäll mamma som är duktig på att sy. Jag har själv ridit och suttit in henne på stundtals darriga ben. Hon har blivit mamma och dragit traktordäck med den äran. Idag är vi så långt att vi är matte och häst. Hon är min häst, jag är hennes människa. Tillsammans galoppar vi fram i skogen och är lyckliga. Tillsammans lär vi oss på vägen, var matte ska ha händerna och hur Ala ska flytta fötterna i sidled. Hur en galoppfattning känns och känslan av lösgjordhet. Hon ÄR min häst och jag Är hennes människa. Har jag nånsin berättat för er att jag har världens bästa häst?