Längesen nu
Jag hinner inte längre. Måla alltså, har jag tur hinner jag kasta ihop något att visa på en bildlektion så att de ska kunna se hur man gör. Jag saknar det...
Jag bodde under läsåret 99/00 på Gotland. Det var en bra period i livet. Jag träffade Micke på vägen ner, bodde på en fantastisk plats, lämnade ett liv jag inte trivdes med för ett nytt. Kastade mig ut i något okänt, kände ingen på ön. Jag gick mil på vita grusvägar men hundarna, höll i mig och hoppades att inte taket skulle lyfta när det blåst hårt från havet, stod på Högklint och såg ut över havet med ett sug i magen jag inte tidigare upplevt. Jag åkte in till Visby, gick på vindlande små gator, såg ut genom portar som funnits i hundratals år och som många fler än jag blickat ut genom. Jag plockade stenar på stranden vid Fridhem, doftade på hav och tång, åkte till Fårö och där, någonstans det året hittade jag glädjen igen. Där någonstans, började livet om.
Kommentarer
Postat av: claes
Det är de starka minnena som formar oss till de människor vi är, goda minnen eller mindre goda har de alltid förmågan att göra oss till mer förändringsbenägna individer. Det gäller mig, dig och alla vi möter i livet, nya erfarenheter gör oss till mer omfattande och empatiska människor och därmed kan vi vara en bra förebild för våra barn ! Så fortsätt samla minnen Marion min vän, för det gör dig bättre för varje dag ! :)
Svar:
Marion J-B
Postat av: Christina Nord
Underbart skrivet! Jag kände det som att jag var med dig på din vandring och kunde för mitt inre se det du såg.
Tänk...i detta ditt nya liv finns även jag och jag är så glad över det <3!
Svar:
Marion J-B
Trackback
