Marions blogg

Mormor och morfar. Jag minns skålarna man åt glass i hos mormor och morfar. De hade frukter, bär och nötter i botten.  Jag hade de skålarna här hemma ett tag, men de var slitna och blekta. Glassen som vi åt där låg nog i frysen och väntade på oss. Ibland fick man cokctailbär till.

 

Vi var inte lika mycket hos mormor och morfar som jag minns att vi var hos farmor och farfar. De bodde lite längre bort och vi delade inte sommarstuga om sommaren.

 

Jag minns att de hade en TV som bytte kanal när man kom i närheten av knappen och en härligt solig altan. Trädgården var full av gullvivor om våren.

 

Jag minns mormor som älskade småfåglar och matade in talgoxarna så de åt ost ut handen genom köksfönstret. 

 

Jag minns att man kunde se järnverket från deras trädgård och hur vi kunde stå och kika på vagnar som körde fram och tillbaks.

 

Jag minns morfars berättelser om Dante som man fick krypa upp i knäet och få berättat, Den stora, kloka ardennerhästen som hittade hem själv med vedlassen. Kanske var det där kärleken till hästar startade?

 

Jag minns att mormor hade mjuka, varma kramar och att morfar kunde man krama hårt.

 

Jag minns att det alltid fanns en påse med katrinplommon hos dem. Jag tyckte aldrig om det och inte nu heller. Morfar gillade dem. 

 

Jag minns mormors ärr på händer, fötter och knän. Jag minns att hon hade hjälpmedel i form av vinklade handtag på knivar och speciella saxar som fjädrade ut. Det var spår av hennes reumatism. Spår som jag bär i min kropp nu. Hon hade det tusen gånger värre än jag har. På något sätt känns detändå  lite fint att jag ar spår av henne med mig hela tiden. Jag kan bara önska att hon hade fått ha det lite lättare.

 

Vi tände såklart ljus hos dem i helgen också. Enligt traditionen också hos curkushästen Menelik. Det passar ganska bra att morfar ligger på en kyrkogård där det finns en häst nära. Han tyckte mycket om djur.