Ett privilegium
Att få starta en dag på altanen under paviljongen är ett privilegium. Att få sitta där, andas in den svala, fuktiga morgonluften. Känna hur solen strålar kämpar för att komma över trädtopparna så här i sensommaren, lyssna till tystnaden, dricka kaffet långsamt. Fundera över vad dagen ska komma att innehålla alldeles ensam.
Det blir nog några promenader till standen. Spåren inne som skvallrar att vi varit mycket ute behöver städas bort. Kasper sa få en lång morgonpromanad strax. Ala ska få min tid. Jag tror jag vill måla naglarna i regnbågsfärger. Stora och små funderingar blandas. Allt i en enda skön röra.
Undra om jag uppskattar den här typen av morgon som allra mest just nu, när den inte längre är självklar...
Kommentarer
Trackback
