Marions blogg

Det här, eller det som kommer strax, är mina bästa dagar på hela året tror jag. Jag tycker om alla årstider, på sitt vis, mer eller mindre. Just nu är det mer, det är synd bara att det går så fort. Jag har sagt det innan och jag kan säga det igen, vi kan ta bort november och lägga till de dagarna nu. Trettio dagar mer vår och bort med de trettio dagarna av höst som jag faktiskt inte gillar.

Igår var vi iväg på återbesök med Alas hälta. Förra gången åkte jag hem med en klump i magen och en pålagrad häst som egentligen skulle haft framtiden för sig. Då kändes det mer som om hon hade framtiden bakom sig och slakthuset framför sig.

Nu var det återsök och vi började med att springa på raka spår. Jag höll andan och sprang, kollade inte bakåt utan bad en tyst bön och vågade inte fråga. Sen ut på böjda spår i båda varven, vänster varv först och nja... En liten hälta kunde jag ana. sen bytte vi varva och samma här, nja, en lite hälta kunde jag se. Håkan, veterinären såg nöjd ut när han kunde berätta vad jag också sett. Det ser bättre ut. Bitvis under varvet var hon faktiskt inte ens halt.

In och kuta efter böjprov och jo, en lite reaktion fanns men inget större alls. Sen röntgen med en trött, lite drogad pålla. Det är faktiskt lite läskigt vad trötta de blir. Jag hade bett om bilder på båda bak för att se om man kunde ana något ärftligt. Samma här, härliga svar där det inte syntes någon mer påväxt, och vänster bak var helt ren och fin. Vi får ta föl, vi för genomföra ett kört bruksprov och jag får ha henne som promenadhäst i skogen. Rida ungefär som man rider en unghäst, korta, lugna pass där man kliver av och går bitvis om man vill ta sig lite längre. Några dagar i veckan om hon inte är tung och dräktig. vet ni, det är jävligt soligt på min insida!

Tänk att det alltid ska vara något. I år är det väl dock himla lindrigt. Jesper har haft och Jonathan har nån konstig släng väv feber som bara kommer på natten. Märkligt... Fast bara feber på natten känns som en rätt bra påsk faktiskt.

Han är en bilhund, det bara är så. Där vill han vara, ligga och spana och nu kommer den säsongen. Lyckliga hund!

Inte världens bästa bild, men de är där! De är där!

Glad påsk på er. Här har Jesper feber, fast bara på nätterna, och klarar vi helgen med bara det, då är det toppen. Ropar hej, det gör jag inte ännu.

Nu på morgonen hörde jag koltrasten för första gången i år. Välkommen! En frostig och kall morgon med sol. Härlig start på dagen.

Jesper har upptäckt glädjen i att läsa och frågar varje kväll, om jag går och lägger mig nu, hinner jag läsa då. Underbart!

Snögränsen går där Kalle plog bestämt att den ska gå.

Helgen som gick i bilder.

Min morfar hette Martin Friberg. Han var lång som jag minns det, lugn och klok. Han hade alltid tid, lyssnade och berättade om allt och inget och om Dante. En stor ardenner han hade som han gjorde massor med. En av de saker han gjorde var att dra fram timmer. Han berättade om hur klok Dante var och hur han gick hem på lång töm med fullt lass. Stark och klok, inte helt olik morfar Martin faktiskt. Kanske var det där, i hans knä som hästintresset startade. Jag harvade mig genom de nästan obligatoriska åren på ridskola, lånade och red en och annan häst vid sidan, köpte så småningom en egen häst, Ljossa. Jag hoppade och red dressyr. Jag trodde väl aldrig att jag skulle komma att dra timmer med häst i skogen. Jag trodde väl heller aldrig att vi skulle köpa en liten gård en långt stenkast från morfars gamla gård.

Så i helgen provade jag och Ala. Vi fixade det, vi drog hem några stockar faktiskt. Bra gick det och ta mig tusan, undra om han inte var med oss där, med timmersaxen, tömmarna och det sakta lunkandet framåt med mulen sänkt. Jag tror det, i tanken var han det i alla fall. Hela tiden. Tack morfar, var du än är att du sådde det där lilla fröet för säker 40 år sen när jag satt i ditt knä och lyssnade. Nu går jag där, i dina spår. Hoppas du kan se det och att du är lite stolt. Tack också mamma och pappa och Micke, som lastade och lossade. Utan er hade det inte gått.

Det som göms i snö...

Först en rispa på hornhinnan. Sen en rejäl sträckning. Nu en inflammerad analsäck, sövd, fixad och hemma med smärtstillande och penicillin. Han är dyr nu. Tur han är värd sin vikt i guld.

Jag har världens bästa jobb, det är tufft inget snack om den saken men det jag möter varje dag är värt det. Nyfikna ungar, glada ungar, vetgiriga ungar! De blickar jag ser, när man kan höra hur de tänker, när de samverkar så att ett plus ett blir tre. När de förstår, när de vill mer och mer, ställer frågor, häpnas, lägger ihop, drar slutsatser och UTVECKLAS! Jag älskar mitt jobb!

I solen på altanen, vara ute utan vantar på eftermiddagen, behöva dra ner rullgardinen, gympaskorna istället för kängor, hästpäls överallt. Japp, det närmar sig. Mars är för året vad torsdag är för veckan!

I förrgår var jag och Jesper till tandläkaren i Kristinehamn, igår var jag till Karlstad och hade en fantastisk dag på Arenan. Kulturdusch de luxe och jag kände mig lyxig värre, underhållning med betalt liksom. Det som är så härligt just nu är ju vädret. VÅÅÅÅÅR! I Kristinehamn finns ingen snö kvar och i Karlstad var det 13,5 grader. Här hemma, pja... Här är det fortfarande rätt vitt, så bilden blir från tandläkarens tionde våning och ut över Kristinehamn. Bild här hemifrån plågar jag er inte med.

Tandläkarbesök och noll hål!

Vissa ekipage är med lättfotade än andra. Tack för en rolig dag!

Har jag nånsin berättat för er att jag har världens finaste häst? Den här bilden är nästan magiskt fin. Att vi sen också är på gång och hon skrittar känns som ett jubel inombords. Foto: Anna-Lena Bergqvist

Den må vara för låg, den må vara en långmilare. Den får dra två ton på BE och det är fyrhjulsdriven, den tar mig och ungarna, hunden och hästen snällt om så krävs från A till B utan att bråka. Lite av min pärla, fast jag inte äger ett uns av den på pappret.

I vår hage är Joar klart den som håller ordning på torpet. Han är en bit över 20 år och en klippa i hagen. Han markerar tydligt och på ett bra vis vad man får och inte får. Han kan vara både sur farbror och buskompis. Han bestämmer! Sen är Zorro som är yngst yngst ner, inte på något vis hunsad, men har vet att han behöver flytta sig för de andra och gör det. Han vet också med vilka man kan dela mathög och när. Sen, däremellan är det inte lika tydligt. Jag tror att Rocky och Al liksom delar på när de ska bestämma. Ibland föser Ala undan Rocky och ibland är det omvänt. Klart är i alla fall att Rocky inte delar mathög med någon, eller att ingen vill dela med honom, medan alla de tre andra kan äta lite hur som helst. Rocky är noga med att kliva in som andra häst på kvällen. Jag tror det beror lite på vem av dem som bestämmer, beror på situation alltså. Det där samspelet, det kan man fundera på länge och studera lika lång tid.

Nu är de omstartade, alla utom en som hade tjuvstartat!

Vi provade en kort skrittur igår. Det var en nöjd guldponny, hon klev på med nöjda kliv, frustade och med öronen på topp. Jag fick sitta på baken mest hela tiden för helst hade hon nog tagit en långgalopp i snön. Jag gick sista biten hem och det var tråkigt tyckte Ala. Själv kändes det som sockerdricka i hela kroppen, som ett vårskrik, hade en lyckoklump i halsen och ett brett leende. Älskade häst, måtte detta hålla. Promenadridning och fölungar, kommer vi dit blir det en högvinst. Plåtarna om en månad får visa vägen.

Inga barn här. Två barn där Sportlovsnöje kan absolut vara några staketstolp och ett gammal lakan eller två...

Sista sucken av sportlovet och idag är det fullt ös igen. Tre veckor till påsklovet, galet! Var tar dagarna vägen? Helgen som gick bjöd i alla fall på blandad kompott. Min mage som alltid håller sig i skinnet spårade ur, märkligt! Det tog några glas Proviva, en och annan alvedon och sen var vi på g igen. Jag har klippt fjordmanar åt Eva, pysslar med prinsessan och Micke gav sig iväg för att åka Vasaloppet. Ungarna har lekt ute och det har nog varit en rätt vanlig helg. Nu laddar vi för en ny härlig vecka. Söndagsångest kan man ju inte ha med mitt jobb.

Idag ska han åka, älskade mannen stor redo på startlinjen precis nu. Startnummer 13 777. Vi följer hemifrån och hejar! Gå i mål är att segra.

Idag åker Micke mot Mora, imorgon ska ha stå där på skidorna bland alla andra för att staka sig de nio mil som Vasaloppet består av. Jag tror han fixar det, seg som en gammal enbuske är han.

Vad är det med soliga dagar och biltvättar? Alla liksom ska tvätta bilen om solen skiner en söndag...

Äventyr från morgon till kväll, igår lastade vi min guldponny och åkte till hovslagaren. Nu har hon en sko på höger bak som är smidd speciellt till henne. En kortad, uppåtböjd tå så att hon rullar över snarare än "knycker över" när hon går. Nu har vi i läxa att ge oss ut och prova och detta är en start i alla fall. Kanhända vi får justera lite framöver.

Tusen tack till Malin och Pär som kliar sig i huvudet, pratar ihop er, tänker tillsammans och gör. Ni är guld!

Jahopp, vi har visst en lite pengar på rot. Idag kommer Svea skog och vi ska se vad de där träden kan vara värda. Planen är att betala av lite småskräp och kanske, kanske kan vi åka till Legoland för dem också. Vi får se, i värsta fall räcker det till bio.