Marions blogg

Åttionio nånting... Nu jäklar! 

Måndag! Som det sprack. Kollegan hade vabbat förra veckan och bakat silviakaka.

Tisdag! Som det sprack. Hade laddat ned kvarg och banan. På bordet i lärarrummet stod en soppskål full med påskgodis. 

Ljuset i tunneln full av godis och socker kanske ändå är stegräknaren. 14000 steg igår tisdag och över 10 000 i måndags. 

Idag onsdag så har jag i alla fall onsdagens banan kvar på skrivbordet. Kvsrg tar jag med mig. Håll tummarna.

Ny på ingång. Håll ut lille vän.

En vecka utan nu. Idag kör vi, varannan vecka stället för varje får vara en början. 

Jag känner sällan obehag. Dock finns det ett utrymme i gympasalen. Ett förråd. Inget fönster, rätt trångt. Dålig belysning. Där är jag rätt noga med att ställa upp dörren innan jag går in. Den stängs dessutom av sig själv. En sån där fjäder. Jag får inte panik eller grips av rädsla, men det är obehagligt därinne om dörren är stängd.

Nu räcker det för vår del. Först dammsugare som motorn brann i. Sen ratten i min bil. Sen lampan i lilla akvariet och nu ett handtag på en ytterdörr. 

Undra vad som ska gå sönder härnäst? 

Det är som om det kommer i omgångar och däremellan är det lugnt. 

Botten

Ungar som inte har det bra.

Ungar som inte har det stöd de behöver.

Perioder när allt krockar, slutet på termin är en sådan. Alltid.

Intensiteten som ofta förekommer.

Toppen

Att se ungar lyckas.

Bildlektionerna.

Alla möten.

De tillfällen jag faktiskt gör skillnad.

Min närmsta kollega. Utan henne hade jag aldrig orkat.

Funkar bäst som en sparkcykel. Lättast att manövrera så.

Detta är min tid på året. 

Nu väntar jag på tussilago, bofink, tranor, blåsippor, sädesärla, vitsippor, föl, grönt gräs, sol mot en södervägg, lunch ute, att ta fram utemöblerna och paviljongen. 

Uppför är mest på skolan, många små och lite större anledningar att det går lite tungt och kräver lite mer. 

Järnbalkar till blivandre trappbygge 7000

Trasig centraldammsugare 3000

Service på Mickes bil 6000 typ...

Att sedan isen sjunger, myllrar och låter under tiden är en häftig känsla. I morse var det så. Ett bakgrundsljud av is som håller på att ge upp. Vi går mot ljus, vår och så småningom sommar.

Life happens outside your confortzone.

 

Visst är det lite så. När man utmanar sig själv, det är då det händer. Den egna segerns sötma. Känslan av att jag visst kunde. Man blir lite extra levande en stund och det är så galet härligt.

Vi har ju något som bor, eller kanske snarare bott, under stenen vid stallet.

 

Nu har vi riggat och kollat bilder. Jag har dessutom spanat i nysnön, inga tydliga spår tyvärr.

 

Här är vad kameran hittills fångat.

 

Jag längtar efter en persika, skuren i klyftor. 

Jag längtar efter det och helst i lugn och ro under paviljongen tillsammans med solbränt skinn, ett glas vi rosé och värme. Massor av värme.

Jättesen hem från jobbet, mer än tio timmars intensiv dag och bara en kort rast. 

Två decimeter snö att skotta. Tung, blöt snö.

Tre boxar att mocka och fixa.

Mat som blev sen.

Trötta barn, trött mamma. 

Pappa på väg från Arlanda i snöstormen.

Trött? You bet! 

Häromkvällen var jag riktigt trött och lyssnade på kroppen och gick och la mig. Vaknade av klockan nästan nio timmar senare.

Tror jag behövde sova ifatt lite.

Det tog emot efter uppehållet. Det var jobbigt i början, svetten sprutade och hjärtat tokslog. Nu går det lättare. Skön känsla.

Vi har ett stort flyttblock en bit från stallet på gödselstacken. Under den finns några hål. Gräver jag igen dem är de uppgrävda igen nästa dag. Någon bor där. 

Nu har vi satt upp en åtelkamera och jag önskar att du gissar vem som bor där. Gissar du rätt kanske det dyker upp ett pris. Vem vet. 

Järnbalkar att bära av takstolarna är inhandlade. 

Ala är ompysslad och klippt.

Pelargoner uppstartade. (De blir färre och färre)

Träning genomförd och nu börjar suget komma tillbaka.

Middag med vänner. 

Fika med mamma och pappa.

Jag tog några pauser i solen.

Jag är inte nyklippt. Det tar vi imorgon. 

Vi åkte inte till Säfsen. 

Vi åkte inte till Karlstad och köpte vårkläder.

Jag träffade inte företaget som vill stötta Gymfabriken. Det gör jag på fredag.

Det har varit mest vila faktiskt. Det behövdes nog.

Vad är normalvikt? Det går ju inte att stoppa in i någon tabell. Allt beror ju på. Det beror på hur man är byggd, sammansättning av skelett och muskler och fett. Det beror på om man är man eller kvinna. 

Ska man räkna BMI på mig hamnar jag över 30. En bit över 30, men över det magiska talet räknas som fetma. Det går jag inte med på. Visst finns några extra kilon här och där. Inget snack om den saken. Men, jag har färre nu än för några år sedan och jag är tyngre nu än för några år sedan. Jag är mindre nu, flera av mina byxor är för stora och tröjorna är också i största laget. Det som rekommenderas enligt tabeller och beräkningar är för mig 77 kg. Det kommer jag aldrig väga som frisk. Nu väger jag 90.3. Ska vi fila bort tretton kilo blir det inte bra. 

Vikt är som så mycket annat inget som går att se bara till. Man måste se helheten för att se delarna. 

Lev sunt. Ät det du gillar i lagom mängd. Drick det du gillar i lagom mängd. Rör dig så mycket du kan. 10 000 steg är ett rätt bra mått. Träna något du gillar någon eller några gånger i veckan. Kroppen mår bra av att användas. Gör någon pulshöjande aktivitet i veckan, en snabb promenad räcker. 

Motorsåg - ska något fällas eller kubbas upp då går det inte utan att någon gör det. 

Bygga  - svetsa, få till stabila större konstruktioner, som.en altan eller en trappa inomhus. Där är inte mina kunskaper tillräckliga.

Bilreparationer - Jag kan basicsaker. Typ byta hjul, trassla enkel el i transporten, byta bromsbelägg om det kniper. Mer komplicerat lämnar jag bort. 

Det är skitstörigt att jag inte kan... 

Man sover lite extra gott när man fått ett eget meddelande på kudden. Älskade unge!

 

Det sköna var känslan. Det osköna blir känslan som följer två dagar efter. 

Fy, vad jag tappat. Inte styrka så mycket. Cleans med 25 kg var ingenting. Platejump och rodd, det var där jag dog. Benen kommer vara obrukbara.