Marions blogg

Igår smet vi iväg på bio, bara jag och Micke. Örebro och en lång, bra film. Gone girl, se den! När vi var på bio sist?Oj, inte en aning, längesen var det, kanske två, tre år sen så det var allt dags nu.

 

Tack mamma och pappa som gjorde det möjligt. Min bergvägg, den som jag alltid kan luta sig mot.

 

 

 

 

 

När jag kom hem från jobbet igår var våfflorna klara, kaffet ihällt, hunden hemlämnad och på bordet stod en fin tavla med ett helt sant budskap.

 

Jesper klurar: Om jag är vuxen och bor här och det kommer en tjuv hit. Då kanske jag tar den för jag ska ju bli polis.

 

Perfekt tycker jag...

 

Kasta smörgås, det är liksom något som hör Svarteberg till.

 

På väg till skolan och förskolan finns ett hus som har ett hjärta på gaveln. Vi tittar alltid på det när vi åker iväg på morgonen. Liksom tradition.

 

Jag vet vilka som bor där och det passar fint med ett hjärta på det huset.

 

Hittade ett konstverk när jag fyllde på vatten till hästarna.

 

 

 

 

Jag såg henne inte, men Jonathan gjorde. Bella, lilla skygga Bella, hade letat sig upp bland takstolar och extraplankor. Där uppe hittade hon lite kvarbliven isolering att parkera på.

 

 

 

 

 

 

Vi fick en liten prins, nu är han större...

 

 

 

Jag: Sitt ner när du äter. Det finns ingen i vår familj som står och äter.

Jonathan: Jo, Saffy står och äter.

 

Backfire tror jag det kallas... Jäkla unge. 

 

Vi har en klocka som visar tid och temperatur i taket i sovrummet. Det händer då och då att klockan är 22.22 och det är 2,2 grader ute. Igår missade jag det precis...

 

Ja, nu är han så stor att han sover i ett eget rum. Det tar han med ro som allt annat, fast oj så gott det smakar med lite mjölk till frukost.

 

 

 

Om jag tar mitt ansvar som ryttare och gör allt för att synas, tar då du ditt ansvar som bilist och sänker farten?

 

 

 

 

Jag bodde första delen av mitt liv på Stampbrogatan 28 i Kristinehamn. Ett bostadsområde med insatslägenheter. Vi bodde på fjärde våningen och hade en dörr med en björn på. Vaktmästaren hade en schäfer och saknade några fingrar, han var läskig. I grannhuset bodde en gammal dam med en chowchow som hette Ling-Ling. Hon bjöd alltid på mjölkchoklad. I hennes port trampade jag på en humla en gång.

 

Nedanför husen fanns en fors som det strömmade rejält i om våren. Det var för övrigt bland annat den som spolade bort gator i Kristinehamn för ett par månader sen. Vi hade en lagom pulkabacka nedanför vårt hus med en rutschkana i. Vid den slogs jag med livet som insats om en stenkula. Det minns jag väl, hade värsta taget om hennes hår.

 

Vid dessa hus finns också garagelängor där vi hade vår bil då. Min allra första mardröm som jag minns omfattar dem och en larv, en sån där lurvig fjärilslarv som brände sönder allt den kom i kontakt med. När vi skulle fly hade den bränt sönder däcken på vår bil. Jag minns just denna dröm så väl, minns känslan jag hade och den var inte angenäm.

 

I helgen hämtade vi ett soffbord där. Allt var så väldans litet, eller om det är jag som blivit stor.

 

 

 

Galet att rosorna blommar i november... Dessutom finns blommor i kaprifolen. Lite läskigt nästan, jag som längtar efter tjäle och snö...

 

 

 

- Är det ett stort djur?

-Ja!

-Hur många ben har det?

-Fem!

 

 

 

 

 

Hela skuffen full i spån och hunden får byta plats till passagerarsätets golv. När vi kommer ut från Maxi har han intagit en annan position. Nyfiken i en strut.

 

 

Jag sätter varje dag på whiteboardtavlan i klassrummet upp dagens schema i bilder och text, en elev skriver datum och vi pratar väder och temperatur. Vi har lappar med bilder för olika väder och den med mulet har suttit för länge nu!

 

Här kommer en roligare bild.

 

På lördag är det dags igen, som vi saknat det! Sannabadet och vår lördagstradition.

 

 

 

Fina, vänliga, kloka och snälla och det har jag dubbelt upp av. Hoppas nån därute snart vill ha en liten hingstunge. En fin, snäll, klok och vänlig räcker för mig.

 

 

 

Hur kan man vara så nöjd när man underpresterat så? Han lägger ju liksom pussel som är mycket svårare än så... Jaja, han är nöjd, jag är nöjd. Det jag gillar mest är kanske se insugna kinderna.

 

 

 

Vad tror ni? Om dagen börjar såhär, då borde det finnas lite hopp om sol va?

 

Jag skrev ju för ett tag sen om fem saker jag gillar, nu vänder vi på det. Här kommer fem saker jag inte gillar.

 

1. Risgrynsgröt, det är nog bland det värsta jag vet. Lukten av varm kanel kan få det att vända sig i hela magen.

2. Köra skottkärra

3. Marmeladgodis

4. Campa går bort. Jag vill ha boende med varmvatten, dusch och toa när vi åker bort.

5. Bläckpennor, jag skriver helst med tusch eller blyerts.

 

 

 

Lycka är att hitta en liten, liten lapp på tavlan när man kommer tillbaks efter att ha varit hemma i dagarna två. Ren och skär lycka!

 

 

 

För ungefär sisådär fem år sen var det mest förväntan och längtan. Jag hade efter något halvår som hästlös äntligen hittat en liten fölunge som jag väntade på. Ala var inte ens ett halvår och gick med mamma Ljosefin i Tranås och jag gick här hemma och väntade.

 

Vi hämtade henne på jullovet vill jag minnas. Snö var det och hemresan gick hur bra som helst. Bilden är från första dagen i hagen tror jag. Tänk vad liten hon var och tänk vilken häst hon visade sig vara. Världens bästa!

 

 

 

På jordkällaren har det i några år vuxit något som kallas benved, en ynklig liten kvist med fina rosa frökapslar på som lyser upp en grå novemberdag. Jag har kikat och kikat efter dem i år och till sist hittade jag en liten enda frökapsel...

 

På andra sidan jordkällaren såg det visst annorlunda ut.

 

 

I går, på själva Allhelgonadagen var vi snabbt in till Karlskoga en sväng för att handla. Jag passade på att köpa ljus och sen gick jag och barnen till min mormor och morfars gravplats och tände ljusen. Det var så längesen jag var där och det kändes bra att göra det. Farmor och farfar fick vi tända ljus för hemma.

 

Det var så mycket ljus som lyste och massor av människor. Vi hade tänkt att gå till cirkushästen som också är begravd där, eller strax utanför, men i mörkret blev jag osäker på hur jag skulle gå.

 

 

 

Idag hände det, en trevlig familj kom och kikade på Atle. De skulle passa honom som handen i handsken, lugna, trevliga och ödmjuka.

 

Den som kommer dö en smula om det skulle bli så är väl mest jag och Ala. Helena, som är uppfödare till Ala skrev att om man inte sålda sina fölungar skulle ingen får förmånen att ha världens bästa häst. Visst kommer det bli tomt och sorgligt den dagen han flyttar, men jag hoppas så att han kommer till en familj där han får vara i centrum, får tydliga gränser och möjligheten att utvecklas till den lilla, fina häst jag vet finns under den lurviga, tufsiga ytan.