Marions blogg

Min morfar hette Martin Friberg. Han var lång som jag minns det, lugn och klok. Han hade alltid tid, lyssnade och berättade om allt och inget och om Dante. En stor ardenner han hade som han gjorde massor med. En av de saker han gjorde var att dra fram timmer. Han berättade om hur klok Dante var och hur han gick hem på lång töm med fullt lass. Stark och klok, inte helt olik morfar Martin faktiskt. Kanske var det där, i hans knä som hästintresset startade. Jag harvade mig genom de nästan obligatoriska åren på ridskola, lånade och red en och annan häst vid sidan, köpte så småningom en egen häst, Ljossa. Jag hoppade och red dressyr. Jag trodde väl aldrig att jag skulle komma att dra timmer med häst i skogen. Jag trodde väl heller aldrig att vi skulle köpa en liten gård en långt stenkast från morfars gamla gård.

Så i helgen provade jag och Ala. Vi fixade det, vi drog hem några stockar faktiskt. Bra gick det och ta mig tusan, undra om han inte var med oss där, med timmersaxen, tömmarna och det sakta lunkandet framåt med mulen sänkt. Jag tror det, i tanken var han det i alla fall. Hela tiden. Tack morfar, var du än är att du sådde det där lilla fröet för säker 40 år sen när jag satt i ditt knä och lyssnade. Nu går jag där, i dina spår. Hoppas du kan se det och att du är lite stolt. Tack också mamma och pappa och Micke, som lastade och lossade. Utan er hade det inte gått.