Marions blogg

För fem.år sen drygt klev en liten rufsig, söt fölunge av transporten här hemma. Sen dess förgyller hon min tillvaro, senast igår.

När Jesper var nyfödd göt (hur stavas det?) vi plattan till stallet. jag minns det väl och hade i uppdrag att vattna den så det inte brann för fort. På höstkanten var det och det singlade ner lönnlöv över den i vindpustarna. Det var ljummet ute och perfekt torkväder. Jag vattnade jag, försökte mig på att kratta ränder så det inte skulle bli så slätt. Jesper låg i vagnen.

Några av de löv som singlade ner satte sina spår och jag tycker om det.
Så här ser mitt stallgolv ut nämligen.

Ja, det var inte helt enkelt att spela mot Jesper visst...

Jag fick gnugga mig lite i ögonen innan jag såg vad som hände. Återvinning de Luxe liksom... Bomaterial för de ena, vinterpäls som ska bort för den andra. Det har nu dessutom hänt flera dagar i följd, och bara Ala har äran att få vara sängkläder åt små...

Vissa bilder blir lite över det vanliga.

Så, stopp nu. Nu går det för fort. Paus nu så man hinner njuta mer av koltrasten, vitsipporna och björkens musöron.

Det började egentligen med en helt annan häst, Ljossa. Min första egna. Mitt allt, hästen som var gjord av guld och utan dess like. Ingen skulle kunna ta hennes plats... Ingen skulle kunna mäta sig med henne. Trodde jag då... Jag fick skicka henne med himlabilen, en dag när solen sken körde jag henne akut till Färjestadkliniken. Det tog 27 minuter från Hedhult. Jag vet det för att klockan i bilen alltid började om när man startade den. Hon fick sluta sina dagar där och kvar stod jag med en tofs från hennes lugg med hennes sista avkomma, Ljass. Trots att Ljass var trevlig, samarbetsvillig och jag av min veterinär fick den förvånade frågan om jag "skulle sälja den som rörde sig så bra" så sålde jag honom. Jag ville ha ett sto, så nära släkt med Ljossa som möjligt, allra helst hade jag haft en föltös efter henne... Letandet började. Jag visste att Helena Kättström hade ett sto, Ljosefin, som var så nära Ljossa man kunde komma nästan. Jag ringde och jodå, hon var dräktig. Jag "bokade" det där lilla i magen om det var ett sto. Det gick bra. Den 10 maj ringde så Helena, Ljosefin hade fölat. Hon pratade på i vad jag tyckte var en evighet. Var det ett sto? Säg då, var det ett sto? Jodå, tillsist, det var ett sto! Efter en kortare period utan häst fanns nu en plan. Jag hade en tingad fölunge. En Ala Kry. Vi åkte ner och kikade. Såååå söt, det är väl typ det jag minns. Kändes som ett säkert köp, fin pappa och en mamma som lämnat vad få andra hästar i Sverige kan mäta sig med. Vi hämtade hem en liiiiiten, lurvig unge i början av jullovet 2009. Åren gick, vi var på premieringar, provade träns, tränade på att åka transport, lyfta tassarna och att gå bredvid. Vissa saker blev lite för mycket, som att bli spolad med slang, att se för många gula... Då hade hon från början en lösning, att resa sig. det har hon gjort många gånger, men alltid på samma vis. Hängande framben och tagit ansvar för det genom att titta var hon landat, alltid bort från mig. Jäkla obehagligt till en början kan jag lova. Nu var det längesen, hon är lite mer vuxen nu. Hon är också en häst som helst skulle bo i min ficka. Hon pillrar på allt och det är ner än ett blixtlås. Fast det gör inget, det är ju så hon är. Tur jag har en snäll mamma som är duktig på att sy. Jag har själv ridit och suttit in henne på stundtals darriga ben. Hon har blivit mamma och dragit traktordäck med den äran. Idag är vi så långt att vi är matte och häst. Hon är min häst, jag är hennes människa. Tillsammans galoppar vi fram i skogen och är lyckliga. Tillsammans lär vi oss på vägen, var matte ska ha händerna och hur Ala ska flytta fötterna i sidled. Hur en galoppfattning känns och känslan av lösgjordhet. Hon ÄR min häst och jag Är hennes människa. Har jag nånsin berättat för er att jag har världens bästa häst?

Köttbullar till middag ger äppelkindade barn.

Ibland, som igår, slår det mig. Det fattas verkligen en häst i min hage. Vad var det igår då kanske du tänker? Jo, en pigg, pigg fröken som ville hem, hem, fort, fort... Skritta var svårt och hon var laddad! På samma vis som när hon visste att den lilla häst som saknas stod och väntade. Lilla fina Atle, vad glad jag är att just Maggan letade reda på dig. Fina, trygga, snälla Atle. Du fattas i min hage.

Åh så lyxigt att en helt vanlig torsdag få sadla upp och ge sig ut och galoppa tills man ler på både insidan och utsidan. Tack mamma och pappa för att ni passade godingarna en stund.

Jag tycker abstrakt är svårt och linjer i bilder är inte heller lätt.

Är bara cykeln med går det hur lätt som helst.

Tog en promme efter jobbet. Ner till sjön, med hund och Jonathan på sin cykel. Vägen var kantad av solsken.

På påskafton hade vi skattjakt. Uppskattat, leta ledtrådar, fundera, hitta äggen...

När det närmar sig lunch står hon där ibland och välkomnar som vanligt med ett hummande eller en gnäggning. Hon möter mig allt som oftast så, på morgonen, på dagen och på kvällen. Just denna dag var det disigt, lite läskigt eftersom det påminde om rök. Det är vi klara med. I diset blev hon lite av en spökhäst.

Först sitter han i giv akt i sitt hörn. Sen, efter sisådär några minuter hade han svultit ihjäl.

Nu stoppar vi ett tag, så känner jag alltid varje vår. Stoppar så att vi får mer tid till vitsippor, tussilago, spirande små löv, mer hästpäls i ansiktet (eller nä, kanske inte just det), mer av ljusa kvällar och sen mer av den absoluta favoriten. Mer av koltrastens sång om kvällen.

Välkommen åter, snälla sol, som jagat nordanvinden, nu har du sovit sen i fjol och vaknar röd om kinden. Värm upp vår jord, så växer råg och fyller bondens lada. Värm sund och vik och vind och våg, så får vi gå och bada. Välkommen åter, snälla sol, lys över land och vatten: Nu klingar sång, nu stäms fiol, nu dansas hela natten. August Strindberg

Ju gråare väder ju gulare häst.

När man klipper tåklor är det säkrast att hålla för ögonen.

Igår kväll skulle jag som vanligt natta hästarna framåt niotiden. När jag var klar, hade stängt dörren och stod under utbygget lät dem himla märkligt. Det surrade ungefär som en mobiltelefon på ljudlös och lät som en fågel som gick på taket. Inte både ljuden samtidigt, men ett i taget. Jag funderade länge på vad det var, ringde in till Micke. "Ta med en ficklampa och kom ut, det är någon konstigt". Vi lös överallt, uppe på taket och underifrån. Ingenting syntes, men det hördes. Skallrade liksom mot plåten och klev omkring. Efter ett tag ska det "plopp" och blev tyst. "Det" hade trillat ner från taket. Ut och leta, inget syntes, vi fick lyssna efter surrandet som fortfarande hördes. Dock utan resonans från taket. Tillsist... En ollonborre visst. Att någon så litet kan låta så mycket bara med hjälp av ett plåttak. Eller litet, helt ärligt var den rätt stor för att vara skalbagge.