Marions blogg

Jag hade bäddat omsorgsfullt. Samlat fällpäls från Ala och hon fäller sent. Lagt in i holken, bäddat liksom. Jag tänkte möblerat och klart. det måste ju vara lyxbostad för blåmesar.

 

Det tyckte inte hon. Ut med möblerna och nu ligger där fyra små ägg och lite bomaterial från Ala. Jaja, övernöblerat för en familj på fem kanske...

 

Önskan

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.

Skriven av: Inger Thörnqvist

 

Vi är ofta på biblioteket. Båda barnen gillar att läsa, kanske Jesper med än Jonathan, men de läser båda två. Jonathan brukar få läsa sin egen kvällsaga. Det är mys på hög nivå.

 

I helgen red Eva premiär på Zorro. Det gick finfint, han liksom är så, allt går finfint. Kan inte låta bli att mnnas känslan när man sitter första gången på sin häst.

 

Faktiskt så var det på dagen, just den 27 maj jag red Ala första gången, fast för sex år sen,

 

 

 

 

 

Jag vill inte gå in. En bra bok, ett glas Cola, en bra bok och en filt och jag stannar ute länge.

 

Bland det bästa jag vet är utefrukost. Idag var första gången i år. Underbart.

 

 

I en rulle med elband som vi bara använder till att gränsa av sjukhage flyttade visst familjen humla in. Hoppas de ska rivas, för de får gärna bo kvar.

 

 

 

Onsdag morgon och punktering.

 

Klockan fem över sex stod jag i pyjamas och fleeceväst med domkraft och färgkors. Bara att i morgonsolen kavla upp ärmarna... Nä, vänta nu  Har ju t-shirt! Fel! Ringa jouren, alltså Micke, kolla var jag kan lyfta, det är rätt mycket plast under nya bilar. Fast satt bultarna också, ta transportbommen som hävkraft, lossa. Snabbt byta hjul till gökens ko-ko, slå en mygga och tio minuter senare var det klart! 

 

Fy faan vad jag är bra, känslan passade bra i studenttider! 

 

 

Vilken bra start vi haft på detta år egentligen. Det var riktig vinter och det har varit är härlig vår. Hoppas det blir en underr sommar nu också.

 

Det blev en helg med må bra-saker. Söndag och sol. Jag valde bort ungarnas ksrstegradering och stannade hemma. Läste, låg i solen, förberedde middag. 

 

Ibland måste det få vara så, knappen i off-läge. Jag är bättre på det numera.

 

 

 

Helgen blev tvungen att bli en helg med saker man gillar. Blir arbetsveckorna för tunga måste helgen bli lätt.

 

Lördag.

 

1. Simma en kilometer. Skönt trött efteråt.

 

Det säger jag ganska ofta numera. När jag inte vill eller orkar då säger jag nej. Så var det inte tidigare. Det är bättre nu.

 

 

 

Lite för mycket just nu. Känns ungefär så här. Helgen ska bli en lång jag-gör-det-jag-mår-bra-av.

 

Att komma hem i maj från jobbet, när det är så där galet mycket, när man kväll efter kväll somnar på soffan före nio och hitta stallet klart. Boxen är mockad, vatten påfyllt, hö på plats, stallgången sopad. Det är omtanke det! Tack Eva, det här betyder mer än du kan ana.

 

 

Måndag, 18 dagar kvar till skolavslutning, allt på jobbet går i överljudsfart, man hinner knappt tänka.

 

Kom hem, åt mat och tog en promenad fast jag inte orkade. Kom hem med ny energi, full av häggdoft, sol och sjöluft. 

 

Det är ett tufft jobb att skrapa en långpanna, men det går bra ändå hälsar han.

 

 

Vattenmelon, det är grejer det!

 

Jag betar Ala i dikeskanten, jag brukar göra det på våren. Längre bort på vallen står ett rådjur, en bock, och följer oss koncentrerat. Den har också koll på något mer borta på vallen, Saffran! Vad fasen, jag ska preecis kalla in hundtrasan när jag ser att det inte helt och fullt stämmer, svansen bärs för lågt. En räv, råbocken skuttar iväg och skäller varnande. Efter en srund väljer den att skutta förbi oss, strax efter kommer geten, rund om magen.

 

Mitt i äventyret står jag och Ala i solen och bara ett tiotal meter från oss skuttar rådjuren förbi. Man kan ha det sämre.

 

Ledigt från skolan. jag rättar matteböcker, Jesper bakar muffins. Micke jobbar och Jonathan ritar. Vi har det rätt bra faktiskt.

 

 

 

Jag glömde visst bort att Ala fyllde år igår. Jag glömmer ofta sånt, och jag vet heller inte ur gammal vare sig jag, mina föräldrar eller mina djur är på rak arm.

 

Jag tänker till och grattar Ala på 9-årsdagen idag.

 

Älskade häst, vi har gått igenom en del och jag är glad att du är en del av mitt liv.

 

Grattis till vinsten älskling, och tack för min fina, rena bil.

 

 

 

Det är nu. Det är nu man tar morgonpromenad i fleecetröja i solen. Luften är kall men solen värmer. Himlen är blå och björken har musöron. Vägen är kantad av vitsippor och tussilago. Man vet att det blir en utedag och man vet att den kommer bli bra. Det är nu.

 

Det är idag nitton soldagar kvar tills eleverna går på lov. Sen jobbar vi alltid några dagar till. Skolan känns som en torktumlare på speed nu. Det är möten hit, överlämnanden dit, det är slutspurt i maxfart. Det är lite som min rektor uttryckte det, "Rena turen om man kommer till rätt möte, rätt dag!"

 

 

 

 

Vi hittar hela tiden spår efter de som bodde här för långe sen. Den egna soptippen.... Återvinning var inte att tänka på. Jag gillar en del vi hittar, annat känns bara märkligt och dumt.

 

Om det var bättre förr, det beror väl på. Man tog nog bättre vara på det man hade, med att hitta krossat glas, gamla säkringar, rostiga odefinierbara saker känns väl sådär.

 

Jesper prövar byxor till skolavslutningen och jag sitter på väntan utanför.

 

När blev du så stor älskade unge?

 

 

 

 

 

 

Det går framåt med inridningen av Zorro. Han känns som han gör framsteg från gång till gång. En rätt härlig känsla.

 

Det finns såklart massor att jobba med, men det måste få landa också. Han är på något vis ändå manöverbar i skritt nu. Han kan svänga, starta och stanna. Det tar lite tid, men nog stannar, svänger eller kliver han iväg på kommando.  Nu ska vi fila vidare på att flytta för tryck i kombination med tygeltag, finslipa på svängar, start och stopp. Han gör det på sitt vis, balanserat, okomplicerat, lugnt. Ett bra sätt tycker jag.

 

Jag förstår att det gjorde ont, jag förstår att det var svårt att tillåta oss att ta bort den, men när allt kommer omkring så var det kanske inte så farligt som Jonathan trodde. Nu är det borta, trots tårar, ångest och protester.

 

Learning by doing - spring inte utan skor när vi sagt att du ska ha det.

 

Jag har länge trott att jag är ensam om att vägra gå på begravningar. Jag tycker inte att det är något bra sätt att ta farväl av en människa. Jag tycker att begravningar känns som helt fel. Först samlas man på en obekväm plats (jag är inte helt bekväm i kyrkomiljö), där ska man sitta och lyssna på hur någon som inte kände personen talar om en massa saker som den bara fått berättats för sig, kanske läsa dem från anteckningar. Man ska lyssna på musik, kanske sjunga lite (hur lätt är det när magstödet är ett enda darr?) och sen gråta massor. Alla i kyrkan befinner sig i någon slags konstlad sinnesstämning, ett pålagt, icke valt känsloläge.

 

Sen ska man kanske fram och lägga en blomma, att gå kyrkogången fram är jag heller inte bekväm med. Säga något personligt så alla hör och som ändå passar. Sen ska man ut och dricka kaffe med släkten och vännerna och slappna av och gärna skratta lite.

 

1. Det känns i min värld som hyckleri. Konstlagt, tillrättalagt och bara fel. 

2. Argumentet att man alltid gjort så håller inte. Inget är rätt bara för man alltid gjort så.

3. Hur många gånger blir det inte lite fel, man väljer något för att det passar där, inte för att det passade personen. Varför det liksom?

4. Alla dessa blommor, kan man inte få dem när men lever. Vem är de till för liksom?

 

Jag vill inte ha en begravning, jag behöver ingen sten. Sten kan mina efterlevande få ha men begravning vill jag inte ha. En eventuell urnsättning med de närmaste kan jag gå med på. Ha gärna en fest istället, jag tycker om att man samlas till någons minne. Ta en stund och hänga ihop, prata, fika, äta något gott, dricka något som passar. 

 

Om, när, jag inte finns mer så använd den tid begravningen skulle tagit till att träffas, men ha ingen begravning. Köp inga blommor.

 

Igår träffade jag för första gången någon som tänker som jag helt ut. Jag har träffat människor som respekterar det, men aldrig någon som tänker på samma vis som jag. Jag är inte ensam, jag har en allierad som också tycker att det är som någon form av masspsykos, som tycker att man borde gett människan som inte finns blommorna innan den dog, som satte ord på det där att man väljer mer det som passar situationen istället för det personen kanske skulle ha önskat. 

 

Jag kommer troligen aldrig gå på begravning. Jag kommer däremot göra något stillsamt under tiden den varar, sitta på en sten vid sjön, andas in och andas ut. Gå en promenad i skogen, tänka klart tankarna. Stanna inne, lyssna på någon lugn musik, tända en brasa. Jag kommer kanske skicka en blomma en enkel, be någon ta med och lämna den, men jag kommer inte att komma. 

 

Jag tror inte att någon kan förstå hur skönt det var att hitta en allierad, det känns som om det är mer tillåtet nu när det finns fler som tänker som jag. Lättad, tillåten, så känns det.