Sköna söndsg

Det blev en helg med må bra-saker. Söndag och sol. Jag valde bort ungarnas ksrstegradering och stannade hemma. Läste, låg i solen, förberedde middag. 
 
Ibland måste det få vara så, knappen i off-läge. Jag är bättre på det numera.
 
 
 
 

Vila sig i form

Helgen blev tvungen att bli en helg med saker man gillar. Blir arbetsveckorna för tunga måste helgen bli lätt.
 
Lördag.
 
1. Simma en kilometer. Skönt trött efteråt.
 
 
2. Rida en tur med bästa sällskapet. Ala och Malin, det är glädjepiller det.
 
 
3. Gå på sig några steg med gräsklipparen.
 
 
4. Runda av lagom svettig med rose och jordgubbar. Lite mat och en dusch. Matteböckerna får vänta.
 
 

Nej!

Det säger jag ganska ofta numera. När jag inte vill eller orkar då säger jag nej. Så var det inte tidigare. Det är bättre nu.
 
 
 
 

Jobb...

Lite för mycket just nu. Känns ungefär så här. Helgen ska bli en lång jag-gör-det-jag-mår-bra-av.
 
 

Omtanke

 
Att komma hem i maj från jobbet, när det är så där galet mycket, när man kväll efter kväll somnar på soffan före nio och hitta stallet klart. Boxen är mockad, vatten påfyllt, hö på plats, stallgången sopad. Det är omtanke det! Tack Eva, det här betyder mer än du kan ana.
 
 

Måndag kväll

Måndag, 18 dagar kvar till skolavslutning, allt på jobbet går i överljudsfart, man hinner knappt tänka.
 
Kom hem, åt mat och tog en promenad fast jag inte orkade. Kom hem med ny energi, full av häggdoft, sol och sjöluft. 
 
 
 
Saffran hoppade i sjön utan att fråga och var inte så sugen på att gå upp. Jag kan förstå honom, mer än 25 grader och vindstilla. Underbart.
 
 
 
 

It is a dirty job

Det är ett tufft jobb att skrapa en långpanna, men det går bra ändå hälsar han.
 
 
 

Han gillar ...

Vattenmelon, det är grejer det!
 
 

Livet på landet

Jag betar Ala i dikeskanten, jag brukar göra det på våren. Längre bort på vallen står ett rådjur, en bock, och följer oss koncentrerat. Den har också koll på något mer borta på vallen, Saffran! Vad fasen, jag ska preecis kalla in hundtrasan när jag ser att det inte helt och fullt stämmer, svansen bärs för lågt. En räv, råbocken skuttar iväg och skäller varnande. Efter en srund väljer den att skutta förbi oss, strax efter kommer geten, rund om magen.
 
Mitt i äventyret står jag och Ala i solen och bara ett tiotal meter från oss skuttar rådjuren förbi. Man kan ha det sämre.
 
 
 
 

En lite grå, åsktung torsdagförmiddag

Ledigt från skolan. jag rättar matteböcker, Jesper bakar muffins. Micke jobbar och Jonathan ritar. Vi har det rätt bra faktiskt.
 
 
 
 

Jag glömde...

Jag glömde visst bort att Ala fyllde år igår. Jag glömmer ofta sånt, och jag vet heller inte ur gammal vare sig jag, mina föräldrar eller mina djur är på rak arm.
 
Jag tänker till och grattar Ala på 9-årsdagen idag.
 
Älskade häst, vi har gått igenom en del och jag är glad att du är en del av mitt liv.
 
 
 
 
Översta bilden har Helena Kättström, Alas uppfödare tagit.
Mittenbilden har Anna-Lena Bergström tagit.
Nedersta bilder har Eva Lindman tagit.
 

Grattis

Grattis till vinsten älskling, och tack för min fina, rena bil.
 
 
 
 

Det är nu

Det är nu. Det är nu man tar morgonpromenad i fleecetröja i solen. Luften är kall men solen värmer. Himlen är blå och björken har musöron. Vägen är kantad av vitsippor och tussilago. Man vet att det blir en utedag och man vet att den kommer bli bra. Det är nu.
 
 

19

Det är idag nitton soldagar kvar tills eleverna går på lov. Sen jobbar vi alltid några dagar till. Skolan känns som en torktumlare på speed nu. Det är möten hit, överlämnanden dit, det är slutspurt i maxfart. Det är lite som min rektor uttryckte det, "Rena turen om man kommer till rätt möte, rätt dag!"
 
Snart, om sisådär en månad, då ska jag varva ner en vecka, sen ska jag luta mig bakåt. Det är så mycket jag vill läsa, så mycket jag vill rita, så många promenader jag vill gå, så många längder jag vill simma, så många barbackaturer jag vill skritta.
 
 

Hos grannen

Det finns kaninungar hos grannen. Så mysigt. 
 
 
 
 
 

Var det bättre för?

Vi hittar hela tiden spår efter de som bodde här för långe sen. Den egna soptippen.... Återvinning var inte att tänka på. Jag gillar en del vi hittar, annat känns bara märkligt och dumt.
 
Om det var bättre förr, det beror väl på. Man tog nog bättre vara på det man hade, med att hitta krossat glas, gamla säkringar, rostiga odefinierbara saker känns väl sådär.
 
 

Vi shoppar

Jesper prövar byxor till skolavslutningen och jag sitter på väntan utanför.
 
När blev du så stor älskade unge?
 
 
 
 
 
 

Snart så!

 
 

Små steg

Det går framåt med inridningen av Zorro. Han känns som han gör framsteg från gång till gång. En rätt härlig känsla.
 
Det finns såklart massor att jobba med, men det måste få landa också. Han är på något vis ändå manöverbar i skritt nu. Han kan svänga, starta och stanna. Det tar lite tid, men nog stannar, svänger eller kliver han iväg på kommando.  Nu ska vi fila vidare på att flytta för tryck i kombination med tygeltag, finslipa på svängar, start och stopp. Han gör det på sitt vis, balanserat, okomplicerat, lugnt. Ett bra sätt tycker jag.
 
 

Sticka i foten

Jag förstår att det gjorde ont, jag förstår att det var svårt att tillåta oss att ta bort den, men när allt kommer omkring så var det kanske inte så farligt som Jonathan trodde. Nu är det borta, trots tårar, ångest och protester.
 
Learning by doing - spring inte utan skor när vi sagt att du ska ha det.
 
 

En till som jag

Jag har länge trott att jag är ensam om att vägra gå på begravningar. Jag tycker inte att det är något bra sätt att ta farväl av en människa. Jag tycker att begravningar känns som helt fel. Först samlas man på en obekväm plats (jag är inte helt bekväm i kyrkomiljö), där ska man sitta och lyssna på hur någon som inte kände personen talar om en massa saker som den bara fått berättats för sig, kanske läsa dem från anteckningar. Man ska lyssna på musik, kanske sjunga lite (hur lätt är det när magstödet är ett enda darr?) och sen gråta massor. Alla i kyrkan befinner sig i någon slags konstlad sinnesstämning, ett pålagt, icke valt känsloläge.
 
Sen ska man kanske fram och lägga en blomma, att gå kyrkogången fram är jag heller inte bekväm med. Säga något personligt så alla hör och som ändå passar. Sen ska man ut och dricka kaffe med släkten och vännerna och slappna av och gärna skratta lite.
 
1. Det känns i min värld som hyckleri. Konstlagt, tillrättalagt och bara fel. 
2. Argumentet att man alltid gjort så håller inte. Inget är rätt bara för man alltid gjort så.
3. Hur många gånger blir det inte lite fel, man väljer något för att det passar där, inte för att det passade personen. Varför det liksom?
4. Alla dessa blommor, kan man inte få dem när men lever. Vem är de till för liksom?
 
Jag vill inte ha en begravning, jag behöver ingen sten. Sten kan mina efterlevande få ha men begravning vill jag inte ha. En eventuell urnsättning med de närmaste kan jag gå med på. Ha gärna en fest istället, jag tycker om att man samlas till någons minne. Ta en stund och hänga ihop, prata, fika, äta något gott, dricka något som passar. 
 
Om, när, jag inte finns mer så använd den tid begravningen skulle tagit till att träffas, men ha ingen begravning. Köp inga blommor.
 
Igår träffade jag för första gången någon som tänker som jag helt ut. Jag har träffat människor som respekterar det, men aldrig någon som tänker på samma vis som jag. Jag är inte ensam, jag har en allierad som också tycker att det är som någon form av masspsykos, som tycker att man borde gett människan som inte finns blommorna innan den dog, som satte ord på det där att man väljer mer det som passar situationen istället för det personen kanske skulle ha önskat. 
 
Jag kommer troligen aldrig gå på begravning. Jag kommer däremot göra något stillsamt under tiden den varar, sitta på en sten vid sjön, andas in och andas ut. Gå en promenad i skogen, tänka klart tankarna. Stanna inne, lyssna på någon lugn musik, tända en brasa. Jag kommer kanske skicka en blomma en enkel, be någon ta med och lämna den, men jag kommer inte att komma. 
 
Jag tror inte att någon kan förstå hur skönt det var att hitta en allierad, det känns som om det är mer tillåtet nu när det finns fler som tänker som jag. Lättad, tillåten, så känns det.
 
 
 
 

RSS 2.0