Sucktober
Alltid, varje höst. Välbekant dipp i humör och ork. Sånt som vanligtvis passerar över sätter spår. Är liksom öm i själen. Småsaker känns stora, ömma punkter gör ont.
Trött ända in i märgen. Sliten och tufsig i kanterna. Känslig för hur andra mår och lägger själv på mig en känsla av otillräcklighet och stress slår hårdare än vanligt. Jag hinner liksom inte med som jag vill. Orkar inte med som jag vill.
Då får man försöka höja blicken och se lösningar snarare än det trötta och tunga. Nu blir det d-vitamin, kloka matval, lite tillskott av protein och mycket utevistelse. Göra saker jag mår gott av. Hitta tillbaks. Det funkar inte alltid, men ingen annan kommer göra jobbet åt mig. Jag vet också att det går över. Bara att bita i och göra jobbet.
Höstdepression, ja kanske lite åt det hållet. Höstdipp i alla fall. Depressioner ska vara mer än 14 dagar i sträck och en känsla av att inte förmå att förändra läget ska till. Där är jag inte. Dit ska jag inte.
Kommentarer
Trackback
