Marions blogg

Jag började i vintras, strax efter nyår. Ett första Combatpass och känslan att vilja kräkas på första passet var påtaglig. Träningsvärken två dagar senare ska vi inte tala om. 

 

Sen ramlade det på, passen blev fler, jag provade lite nytt. Jag satte faktiskt upp ett mål efter ett tag. Elin sa att byxorna jag hade på mig dit och hem, över shortsen, nog var lite stora. Det är Mickes byxor och jo, de är stora. Jag bestämde mig då att när jag är under 85 kg ska jag köpa ett par nya. Egna. Det är dags nu. Inga kläder sitter skönt längre, förutom något enstaka par byxor. Gunnel, vår rektor fnissar åt mig när jag går och drar upp dem hela dagarna. Underkläderna ska vi inte ens tala om. Jag som dessutom har svårt att hitta såna jag trivs i.

 

Jag spar byx-shoppandet tills i höst och jag har satt ett nytt mål. Eller, två i ett liksom. Nästa delmål är under 80 kg, och jag ska hänga i och köra minst två pass i veckan året ut. Någon vecka här och där kommer det spricka. Många av veckorna som är kvar till 2020 kommer det också blir fler. Behovet är skapat. Känslan när man inte tränat på ett tag och abstinensen efter endorfiner blir minst sagt obehaglig. Usch!

 

Nu kör vi, mot 79 komma någonting. Runt nyår är det invägning.