Besök på lite för nära håll...

 Torsdag kväll och klockan är tio. Det är dags att släppa in hästarna. Jag går som vanligt ut och de brukar stå och vänta. Tomt, inte en häst inom synhåll. Jag drar en busvissling och ropar. Ala svarar alltid. Tyst, inte ett ljud. Jag väntar lite, de kommer nog snart. 
 
Det gjorde de inte, inte ett livstecken. Jag visslar många gånger, ropar många gånger. Hör hur det ekar bortöver. Att de hör mig i den fuktiga kvällsluften finns ingen tvekan om men det är tyst.
 
De har gått genom staketet, jag är rätt säker. Något har i alla fall hänt.
 
In och hämta telefonen och pannlampan. Micke får order om att hålla sig beredd ifall...Kom om jag ringer.
 
Det hinner passera många tankar i mörkret i hagen. Jag hittar dem snabbt. De står nere i dungen där vinter- och sommarhage möts. Klarvakna med höjda huvudet, lite oroliga. Det är med snabba steg jag får hålla undan för dem när de går med till stallet över kullen. 
 
Inne i stallet är Ala och Kyllir först in. Ala är märkbart orolig, stressad faktiskt. Det har jag inte sett henne vara nånsin innan. Inte så här...Tar en tugga hö, ut ur boxen, går ett varv i stallet, in i boxen. Vandrar mellan tuggorna. Joar och Zorro är också oroliga, men inte som Ala.
 
Varg! Så klart! Inga tecken på att de sprungit och inga skador eller sår. Den har nog varit där, kanske jagar något annat genom hagen eller intill den.
 
Följande morgon går de inte från den delen av hagen som är nära stallet. De som alltid traskar ner till sommarhagen. Jag får lägga ut lite hö, för de stannar på hemmaplan. Det får bli lute frukosthö framöver tror jag. Det är lite magert med bete också.
 
Eva kikar dagen efter i dagsljus. Inget syns men hästarna vägrar följa med till den nedre hagen. 
 
Jag är övertygad om att de hade närkontakt med varg i torsdags kväll. Vi får väl se om något kadaver börjar lukta framöver, men varg hade de kontakt med. Det är jag säker på!
 
 
Jag har haft kontakt med Länsstyrelsen och jag har rätt bra koll på hur jag ska hantera det, men att det var besök på lte för nära håll, det tycker jag nog.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0