De man möter
Någon någonstans sa, eller så har jag läst, att man alltid har något att möta i människor man möter.
Jonathan kom nog till mig för att jag ska lära mig att vänta. Jag är värdelös på det, och han är nog när han ska göra något den mest långsamma jag känner. Ska han ta på ytterkläderna på morgonen så ska det rättas till, dras över, sättas rätt och kopplas snölås i en evighet. När han äter så gör han tusen andra saker. Det ska fixas med en miljon prylar innan vi kommer iväg. Jag får alltid vänta.
Sen har han såklart underbara sidor också. Han är en goseplutt utan like. Charmig som få, en busig fiffilur. Han har världens goaste kramar. Han är inkännande, en humörsmänniska, förstående och glad. Allt det, och en massa annat, överträffar såklart att vänta på honom, utom just på morgonen när vi ska iväg till skolan.
Kommentarer
Trackback
