Marions blogg

Det är ett tag sedan nu. En vän klev ut ur mitt liv och jag tror inte den kommer vilja kliva tillbaks. Det är tomt, jag saknar min vän men inser samtidigt att det som fanns troligen inte kommer finnas där mer. Det som fanns är förstört, kanske reparabelt men jag är inte så säker den här gången som jag varit andra gånger. Nu är det större och mer ogreppbart, så mycket längre tid har gått än andra gånger. Jag vet inte om jag vågar försöka ens... Rädd för bemötandet jag kanske får. Kanske borde jag skicka en kort rad med "Jag saknar dig", men ärligt så känns det läskigt, tänk om jag inte får något svar eller ännu värre, får ett svar som verkligen visar att jag inte är önskad. Jag tror ovissheten och saknaden är lättare att leva med.

 

Vissa dagar och vid vissa tillfällen är tomrummet stort, ingen kommer kunna ta den platsen. Andra dagar flyter det på. Ibland är det tydligt vilket hål min vän lämnade som när man lagar en speciell sorts mat, när man gjort något man vet att man skulle fått beröm för, när man vill dela något svårt och stort man inte kan dela med någon annan, när man vill berätta något kul som hänt eller en dela en framgång, när man bara vill höra av sig utan anledning och prata en stund. Då är det tomt. Ingen att ringa till eller skicka ett sms till, ingen att dela det med. Inte på just det där speciella sättet i alla fall.

 

Så undrar jag också, är jag saknad? Finns det tillfällen när min vän tänker på mig så som jag tänker på hen? 

 

Nä, det kommer inte vara det samma, sorgen efter personen i fråga kommer blekna men jag tror att det alltid kommer finnas ett tomt litet rum inne i mitt hjärta.