Marions blogg

Det är mycket funderingar kring Ala i bloggen nu. Det är så på riktigt också. Jag tänker på henne,hela tiden framtiden med henne, om två månader, minns det vi haft och tänker lite till och lite till och lite till. Många är de som berättar solskenshistorier, kommer med hopp och skickar länkar om behandlingar, om kronledspålagringar. Tack till er.

Sen finns de där, ganska få, som pratar från andra hållet. Ser saker med en stor dos verklighet. Detta kan gå fullkomligt åt skogen. Jag kan behöva ta ett jättetufft beslut om två månader. Jag är tacksam för alla glada tillrop, jätteglad. Men jag är också otroligt tacksam för de som vågar vara ärliga och säga "du vet att du kan bli tvungen att ta bort henne". Vem sa att livet var lätt? Om jag måste ta bort min prinsessa, finns där för mig då också, alla. Både ni som delat glada tillrop och ni som ser mer krasst på verkligheten.

Just nu känns det rätt okej. Hon står därute nästan två månader till. Vi åt här och nu. Inte om två månader. Jag hoppas såklart att det ska gå bra, att hon blir skritta-skogen-häst och att vi kan få några fina föl. Om det inte blir då, då dör en del av mig.